Hanna Monola (f. 1989, Göteborg) är konstnär och författare. Hon arbetar huvudsakligen med textbaserade och interaktiva performanceverk, vars tematik kretsar kring ämnen som maktstrukturer, kön och sexualitet. För närvarande studerar hon vid masterprogrammet Contemporary Performative Arts på Göteborgs Universitet. Hennes debutbok Att gå. publicerades i år på Trombone förlag.

Hej Hanna. Hur står det till i höstmörkret på andra sidan havet och är detta en kreativ årstid för dig?

– Hej Nicko. Det är bara bra med mig här i Göteborg. Det har varit några förkylda veckor men jag har samtidigt en inspirerad höst med poesiläsningar och konstprojekt. Jag läser andra året på min masterutbildning vid Göteborgs universitet så det är fullt upp med skolan just nu.

Utbildningen är fokuserad specifikt på performancekonst och jag håller på med mitt slutprojekt som involverar tre döda trädstubbar och interaktion med dem i form av skrik och olika ljud. Nu är jag i den fas av arbetsprocessen där man inte riktigt kan se något klart, men allt känns väldigt spännande. Utöver det är det mycket om och kring min bok som publicerades i våras. Det känns roligt att den får komma ut i världen och leva sitt eget liv.

Du gav nyligen ut din debutdiktsamling Att gå. (Trombone, 2025). Berätta om dina känslor kring boken och vad den betyder för dig.

– Jag ser nog inte riktigt Att gå. som en diktsamling, mer som en prosalyrisk berättelse. Det är en text som jag har skrivit länge på, i olika omgångar. Jag upplever att när man har arbetat med något så länge så blir det till slut en del av en själv. Trots att texten är fiktiv bär den samtidigt på känslor som jag själv har upplevt genom livet. Det var svårt att separera från den, nästan fysiskt. Samtidigt är det en hård text med en kall syn på kropp och könsroller, och det har stundvis varit utmattande att befinna sig i den så länge. Därför är det också en lättnad att få lämna det rummet nu när den äntligen är publicerad.

Kan du berätta om bokens tema och innehåll?

– Jag var intresserad av maktdynamik inom sexuella relationer och hade ett behov av att utforska detta i textform, utan att nödvändigtvis skriva erotik. Istället blev det en avskalad text som kanske också kan läsas sceniskt, en fysisk gestaltning i ett slutet rum. För mig var det mer än något annat det psykologiska spelet som intresserade mig.

Boken kom sedan att handla om mycket annat – om hur det är att röra sig med en kvinnligt kodad kropp i ett patriarkat, hur man kan förhålla sig till den manliga blicken och välja att agera i ett system byggt på normativa könsroller. Vilka konsekvenser dessa val kan få, inombords och gentemot andra. Om rollerna i en cementerad situation kan utmanas, och hur detta i så fall skulle kunna ta sig uttryck.

I boken är den manliga och den kvinnliga karaktären samt deras relation dragen till sin spets. Det var viktigt för mig att skapa det rummet, att litterärt få befinna mig i en kontext där rollerna är svartvita och levs fullt ut, för att utifrån de premisserna sedan försöka utforska deras gränser.

Huvudpersonen i Att gå. har hittat ett sätt att ta sig fram i livet genom att använda den manliga blicken till något som ger en känsla av makt och styrka istället för något som tar. Det är en strategi för att överleva som kan ge både fördelar och nackdelar, vilket också skildras i boken.

Att leka med maktdynamik och könsroller kan vara komplicerat, men också roligt och givande. Jag har upptäckt att folk tolkar min bok på väldigt olika sätt. Personligen är jag försiktig med att lägga en värdering i det som händer. De två karaktärerna har ett speciellt sätt att vara i världen och med varandra, vilket fungerar för dem fram till en viss punkt.

Stilistiskt var det viktigt för mig att skriva så stramt och avskalat som möjligt, för att fånga känslan av fokus som det psykologiska spelet skapar. Det är mycket som sker mellan raderna, och jag vill ge läsaren möjlighet till reflektion och frågor snarare än att ge färdiga svar. Boken har överlag inga svar, utan skildrar endast en specifik situation inom en viss tidsram.

Du har ju ett rejält CV över kulturella gärningar genom åren på din hemsida https://hannamonola.com/. Hur hinner du med allt och vad är drivkraften bakom allt detta?

– Ett knep är att vara student. Studier ger en fristad till att skapa. Tyvärr så sinar studiemedlen till slut, och då får man helt enkelt lära sig att balansera mellan extrakneg och det konstnärliga. För mig är skapandet ett måste för att jag ska må bra. Kommer jag bort från det – och det har hänt i perioder – så känner jag inte att jag är mig själv längre. Så det är en prioriteringsfråga.

Du har nåt samarbete på G med Fri Press i november, berätta…

– Ja! Jag och min vän Anna Nero håller på med en antologi på temat Profetia. Vi har samlat in olika bidrag utifrån detta, både text och konst, och bidrar själva med varsin text. Det är en festlig och brokig samling av undergångstexter, spådomar och AI. Det har varit roligt att arbeta med den som kontrast till min egen bok. Nu har det blivit lite försenat på tryckeriet så Profetia kommer att släppas i januari på Fri Press förlag.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Eftersom jag skriver prosalyrik så inspireras jag även mycket av prosa. Några författare som har gjort starkt intryck är Magnus Florin och Jon Fosse. Främst på grund av deras minimalistiska stil och sättet de arbetar med upprepningar och cirkulärt skrivande.

Några poeter som jag beundrar mycket men kanske inte helt tar efter i stilen är Eileen Myles, Stephen Crane, Kristina Lugn och Sonja Åkesson. Jag har alltid funnit en stor tröst i litteratur och läsande, och dessa poeter ligger mig varmt om hjärtat.

Du har ett finskt efternamn. Är du född i Sverige eller inflyttad dit från Finland?

– Jag är halvfinsk och uppvuxen i Göteborg. Men jag har släkt och vänner i Finland och försöker att komma dit en gång om året, på jobb eller semester. Helsingfors till exempel är en fantastisk stad, konstnärligt och kulturellt, och jag längtar ofta dit.

Din relation till finsk / finlandsvensk poesi?

– Jag började egentligen att läsa poesi väldigt sent. Av någon anledning tänkte jag att det inte var något för mig – och hade väldigt fel, visade det sig. Finsk / finlandsvensk poesi är därför inget jag har med mig sedan länge. Men på senare år har jag till exempel läst Larry Silváns fantastiska dikter och berörts mycket av dem. Tyvärr så tappade jag det finska språket under uppväxten och är därför inte på en nivå där jag kan läsa poesi på finska, eller prata för den delen. Det har varit en sorg men också något som jag med tiden har kommit att acceptera.

(Foto: Klara Ekholm)