Hej Peter. Du är aktuell med ”Av bilden – till det abstraktas lov” (Förlaget, 2025). Berätta om framkomsten av diktsamlingen och dina känslor kring den nu när den är utgiven.

– Det började med en tavla jag såg i en auktionskatalog: en landskapsmålning av den nederländska konstnären Hercules Seghers som levde på 1600-talet. Det visade sig att det finns två versioner av tavlan, den ena ljus och vacker, den andra mörk och ruskig. Likheterna och skillnaderna mellan dessa två tavlor satte igång skrivprocessen som resulterade i diktsamlingen Av bilden.

I boken ingår också essän Till det abstraktas lov som behandlar Samuel Becketts bildkonstsyn. Det var en slump att jag upptäckte hur mycket bildkonsten betydde för Beckett och att det han tänkte och skrev om bildkonst hade anknytningspunkter till den poesi som skulle bli Av bilden. En rolig – och typisk – överraskning var att också Beckett intresserade sig för Seghers.

”Av bilden – Till det abstraktas lov” är en bok som innehåller mycket, allt från frågor som berör nationalism till ekologi. Jag hittar fortfarande själv nya saker i boken, så i det avseendet är jag inte alls färdig med den.

Du har ju skrivit dikter i flera decennier. Vad är drivkraften i ditt författarskap?

– Ja, jag har skrivit poesi sedan 1979 då jag var 15 år. Jag har med andra ord tänkt och levt poesi i 46 år. Drivkraften för mitt skrivande är mycket enkel: det blir mer och mer spännande hela tiden. Ju mer jag skriver och läser desto mer lär jag mig och därmed öppnar sig fler och fler möjligheter i skrivandet och läsandet.

Det finns förstås också många andra viktiga drivkrafter, till exempel: det är min övertygelse att vi människor i många grundläggande avseenden är språkvarelser; att vår självförståelse och vår förståelse av varandra och av världen är språklig. Tänker man så så följer det att poesi är någonting oerhört viktigt.

Senaste diktsamlingen du läste och vad tyckte du om den?

– Den senaste poesi jag läst finns inte i en diktsamling. Jag har just läst ett stort antal tävlingsbidrag av vilka många är dikter. De flesta av de här dikterna är inte skrivna av yrkesförfattare utan av amatörer och det har fått mig att igen att inse hur brett poesins spektrum är: allt från skrivande som fyller ett starkt vardags- eller privatbehov till någonting som kan närma sig kvantfysik i de krav dikterna ställer på läsaren. Allt detta – och ännu mer – är legitimt och viktigt skrivande; poesin utesluter inte utan omfattar.

(Fotograf: Linus Lindholm)