De tysta stunderna mellan två andetag

Stjärnorna dör långsamt
som gamla gudar utan följare.
De blinkar till en sista gång
över ett jordklot
fullt av digitala självporträtt
och folk som kallar sina rädslor
för frihet.

Det är höst igen.
Löven faller som oskrivna brev
till någon som aldrig svarar.
Solen lutar sig trött mot trädtopparna
och säger: jag försökte i alla fall.

Allt är så vackert
att det nästan gör ont
och ändå —
det finns en spricka i ljuset,
en spricka i oss.
Världen känns tunn som glas
och under ytan: reklam, data, ensamhet.

I tidens korridorer vandrar våra röster,
tomma som röstmeddelanden utan svar.
Det som lever kvar är bara ekot,
en kopia av längtan efter att bli verklig.
Och det vi gått miste om
är tystnaden mellan hjärtslagen,
den som brukade betyda något.

Stjärnorna säger inget.
De brinner bara upp,
precis som vi
brinner upp.

Vi lever kvar som reflexer — ljusrester på skärmar, röster i flöden, spår i kod. Men det som gått förlorat är närheten, stillheten, förmågan att bara finnas utan att bli sedd. Vi har förväxlat synlighet med existens.

Det är som att vi försökt skapa evighet med teknik, men tappat någonting så mycket djupare: ögonblicken som inte lämnar något avtryck. De tysta stunderna mellan två andetag.

(Nyskriven dikt 22/10-2025)