Några tankar om Iron Maiden

Jag vet inte när jag började förstå det.
Kanske någonstans mellan en repig vinylskiva och en sömnlös natt.
Att Iron Maiden aldrig bara var musik för mig.
De blev ett sätt att orka.

Det finns band man lyssnar på för att fly.
Och så finns det band man lyssnar på för att stanna kvar.
Maiden är det senare.
De låter som verkligheten gör
när man inte orkar ljuga för sig själv.

Bruce sjunger som om han slåss mot evigheten
och Steve spelar bas som om hans blod mullrar genom jorden.
Dave låter varje ton glimma som stål i gryningsljuset,
Adrian bygger melodier som broar mellan mörker och hopp,
Janick rör sig över scenen som en storm som vägrar stillna
och Nicko driver allt framåt som hjärtat som aldrig tappar takten.
Tillsammans blir de en storm av kött, blod och en odödlig melodi.

I en värld som luktar plast och algoritmer
är det kanske det vackraste som finns.

Jag tror det är därför jag älskar deras musik.
För att de påminner mig om att man kan vara trött men ändå fortsätta.
Att man kan gå ut på scen, år efter år
och fortfarande mena varje ton.

Min reflektion vilar i mellanrummet mellan dånet och tystnaden,
så när jag hör de första tonerna av The Trooper
eller den sista skuggan i Hallowed Be Thy Name,
då minns jag vem jag är.
Inte bara en vuxen man med räkningar och oro,
utan en människa som fortfarande tror på något större
bortom min reflektion.

Iron Maiden lärde mig att styrka
inte handlar om att aldrig falla,
utan om att resa sig
och om och om igen.

Blodig, svettig
och livs levande.

Beställ gärna Järnjungfrupoesi som handlar om min relation till Iron Maidens musik från 1980-talet från https://www.boklund.fi/bokhandel/lyrik/jarnjungfrupoesi-p-678.html