Martina Moliis-Mellberg (f. 1984) är poet och filmkritiker. Hon debuterade 2015 med den kritikerrosade diktsamlingen A. 2017 gav hon ut uppföljaren 7 och 2021 kom både falk och pisces szn.

Hennes poesi kretsar ofta kring frågor om besatthet, längtan och metamorfos, men även förlust och hoppet som destruktiv kraft är teman som återkommer. 2023 gav Moliis-Mellberg ut sin första barnbok, I mitt lilla huvud, illustrerad av Sanna Mander, och året efter kom diktsamlingen medusa.

Hej Martina. Det var några år sen jag intervjuade dig: 

https://nickopoet.com/2018/08/04/poetens-lordagssoffa-19-martina-moliis-mellberg/  

… och du har ju hunnit ge ut några böcker sen dess. Hur skulle du sammanfatta de sju senaste åren i ditt liv skrivmässigt?

– Jag är inte så bra på att förhålla mig till tid, så det är svårt med sammanfattningar. Men ja, det har blivit tre diktsamlingar till och en bilderbok sedan dess. De har alla varit hemskt olika, vilket säger mig att jag har gjort det jag alltid eftersträvar i mitt författarskap; att hela tiden fortsätta utvecklas och utmana mig själv, att aldrig göra samma sak på nytt. Jag kan inte tänka mig något värre än att stagnera.

(Martinas senaste diktsamling – Medusa, Schildts & Söderströms, 2024)

Bor du fortfarande kvar i Malmö där du bodde 2018 och hur har du som finlandssvensk blivit bemött av svenskarna tycker du?

– Nej, livet har tagit mig från Malmö via Göteborg till Helsingfors där jag nu bor. I Malmö fanns med väldigt levande och inkluderande poesiscen, där kände jag mig väldigt hemma. I Göteborg var det svårare att hitta en tydlig scen.

Hur trivs du i Helsingfors? Borta bra, men hemma bäst ang. flytten tillbaka till Finland?

– Jag trivs väldigt bra. Efter många år i grannlandet känns det nog lite som att komma hem.

Senaste diktsamlingen du läste och vad tyckte du om den?

– Jag har läst en del dansk poesi den senaste tiden. Bland annat Luka Holmegaards Havet i munden, om kroppar och simning och relationer. Den tyckte jag väldigt mycket om.

Hur skulle du säga att dansk poesi generellt skiljer sig från svensk eller finlandssvensk poesi?

– Väldigt svepande kan man väl säga att den danska poesin är mer politisk, och mer “rojsig”. I Sverige är man mer teoretisk och sval. I Finland är vi kanske aningen konventionella, det finns ofta ett ganska tydligt berättande anslag. Men det här är breda generaliseringar.

Hur viktigt roll tycker du (som har fått dina diktsamlingar utgivna på Schildts & Söderströms) att mindre förlag och egenutgivare har, när det gäller helheten av poesiutbudet härifrån?

– Det är alldeles nödvändigt för det litterära landskapet att det finns många förlag, i olika storlekar och former. Svenskfinland är litet, men jag önskar faktiskt att det fanns ännu fler aktörer – mikroförlag och DIY-utgivning som kunde publicera små häften eller på annat sätt jobba med mer experimentella formuttryck. De stora förlagen är ju formmässigt väldigt konventionella i sin utgivning.

Har du några ritualer kring ditt skrivande?

– Nej, det har jag nog inte. Men jag dricker väldigt mycket te, det kanske är en omedveten ritual? Ibland klär jag mig lite fint, som för att markera det betydelsefulla i akten.

Hur mycket av dina dikter är hårt arbete och hur mycket får du till ”skänks” av inspirationens vingslag?

– Jag brukar formulera det så här: vissa dagar är skrivandet ett arbete, vissa dagar är det magi, vissa dagar ett ok, vissa dagar en överlevnad. Jag försöker följa min intuition, vilket också kräver arbete. Jag hörde nyligen den norska författaren Linn Ullmann prata om att använda intuitionen som redskap, som ett slags fokuserat gehör. Att intuition för henne inte är en passiv väntan på vad som “känns rätt”, utan ett aktivt lyssnande. Lite som med musik, att höra när det är rätt klang. Det kände jag igen mig i.

Skriver du till musik och isåfall till vilken sorts musik?

Det beror lite på var jag är i skrivprocessen, ibland behöver det vara tyst, ibland inte. Om jag lyssnar så blir det en hel del samtida klassisk musik, som Nils Frahm, Hania Rani, Fabrizio Paterlini, Matti Bye, Olafur Arnalds.

Vilken poet skulle du helst ta en kopp kaffe med och diskutera livet och skrivandet med en solig höstdag om du fick välja vem som helst genom tiderna? Och varför just denna poet?

– Sapfo kanske, för att prata om kärlek och begär. Vi kunde ta med Anne Carson också och diskutera tolkning och översättning. Jag tror vi skulle skratta mycket, Carson har åtminstone en alldeles underbar torr humor. Sapfos humor vet jag ingenting om.

Avslutningsvis, jag har frågat så många poeter som jag intervjuat på sistone om deras relation till Edith Södergrans poesi, så jag måste ju fråga dig om det också…

– Det modernistiska arvet har vi väl alla fötts med, så det går inte att inte ha en relation till Södergran. Det kan bli lite mycket, det är Södergran hit och Södergran dit, men varje gång jag återvänder till hennes poesi hittar jag något nytt att förlora mig i och förundras över. Jag har en pocket med hennes samlade verk och den är vid det här laget rejält tummad.

(Foto: Helen Korpak)