Granarna dansar i mörkret –
de är antenner för förlorade böner,
fingrar i kosmos,
de pekar, darrar och brinner!

Havet slår mot revbenen,
som trummor och hjärtan,
som motorer på väg mot oändligheten
och mellan vågorna viskar Carpelan
något som liknar en dröm
för länge sedan glömd.

Ord som sten, ord som mjölk, ord som rost ropas
in i Helsingforsnatten,
hela vägen till en gammal stuga i Österbotten,
där språket både är kyrkklockor och stadens neon,
både stilla snö och sprakande ljus.

Finlandssvensk poesi!
ett slag mellan hjärta och stål,
ett andetag som sträcker sig genom tidens vindar,
ett eko i mossan, ett rop genom stadens brus –

och mitt i allt:
Edith kastar sitt hjärta mot himlen
som spricker i tusen språk.

(Flagga från Pixabay)