Tisdagen drar sig fram med tunga steg
som en korp som tappat sin riktning.
Eller som en främling som har gått vilse
i sitt eget hus.

Taken böjer sig under gråa minnen
och vinden bär ekon av bortglömda sorger.

Timmarna sipprar genom spruckna klockslag,
de fastnar i damm och kalla hörn.

Vi vandrar genom skuggor som dröjer kvar,
tysta spår av oläkta sår.

Vaksamma, men nyfikna –
låt oss följa dagens svaga, viskande ljus.