Söndagen vandrar långsamt
som ett minne
med tunga skor och ljus som darrar.

Söndagen håller våra händer mot bröstet
och låter oss andas – stilla och lite rädda
mot nattens mjuka, förlåtande famn.

I parkerna sitter ensamhetens figurer
och vi ser våra egna skuggor dansa
på steniga stigar intill tysta fontäner.

Söndagen smeker våra trötta axlar
och säger att allting får vila,
att tiden kan rinna utan att vi märker det
och att måndagen ännu är långt borta.