Torsdagen vandrar med tunga steg
som en präst i svart kåpa
mellan kyrkogårdens stumma kors
och korparnas hungriga ögon.

Den bär en krona av aska,
ett hjärta av kallt järn.
Timmarna droppar ur dess händer
som blod ur spruckna klockor.

Det är dagen som inte lever
men inte heller dör –
ett skärseldens andrum
där tiden ruttnar långsamt.

Torsdagen viskar i gravvalven
där de dödas andetag
är tyngre än de levandes.
Och varje steg vi tar i dess skugga
är ett steg närmare fredagens svarta ljus,
ett steg djupare
in i nattens mjuka famn.

(Nyskriven dikt 18/9-2025)