Adrian Perera, född 1986, är författare och bosatt i Åbo. Han debuterade 2017 med poesiverket White Monkey som beskrivits som en vändpunkt för den finlandssvenska litteraturens vita rum och belönades med Svenska Yles litteraturpris samma år. Han har hittills dessutom gett ut romanerna Pappa (2020) och Mamma (2019).

År 2023 utkom den fristående fortsättningen Alla mänskorna ha problemen och våren 2025 återvänder Perera till poesin med Jag firar inte i år.

Hej Adrian. Du gav ut diktsamlingen Jag firar inte i år i våras. Berätta gärna om dina känslor och framkomsten boken.

– Menar du känslor kring själva boken eller utgivningen? Boken är alltså något av ett antal försök att skriva mer frisläppt, utan så mycket tanke kring hur den ska tas emot ett hur helgjuten helhetsintrycket blir. Jag är själv rätt nöjd med slutresultatet. Det finns en hel del känslor i den och man blir orolig för jaget, för att citera en författarkollega.

Du debuterade som poet 2017 med diktsamlingen White Monkey och efter det har det blivit ett par romaner m.m. Finns det någon röd tråd genom ditt skrivande?

– Ja absolut! Det vanligaste teman som lyfts upp är ju familj och invandring, men själv är jag ju förtjust av det absurda och språket. Och minnet. Själva tillvaron för mig är absurd, utan desto större värdering kring ordet.

Att beskriva människa som en social varelse, eller språklig varelse, eller en lekande varelse, eller vad man nu tar till bihang till “varelse” innebär bara att man avgränsar sin förståelse till något hanterbart. Det är väl det jag mest attraheras av i mitt skrivande, att få vara absurd.

Hur kom det sig att du började skriva poesi från första början?

– Arvid Mörne-tävlingen hade 5000 euro som första pris och jag höll på att bli för gammal att vinna. Det sista året jag fick delta var det just poesi som efterlystes.

Poeter som inspirerat dig?

– Sylvia Plath är för tillfället en stor favorit.

Vad är den största skillnaden i att skriva en roman och en diktsamling för dig?

– En roman är ett marathonlopp till sin form och sitt tilltal, en diktsamling är ett antal spurter.

Hur uppfattar du att den finlandssvenska poesiscenen mår 2025?

– Poesiscenen i sig mår väl helt bra, det är läsaren jag ställer mig frågande kring. Det finns inte en värld där det går att tävla med skärmarnas ständiga dopaminkickar och den som vänjer sig vid dem (vilket vi alla gör) har inte kapacitet att läsa längre passusar. Spelar ingen roll hur “bra” något är om det inte finns nån som kan bedöma det utan enbart förhåller sig till sin egen frustration.

Har du några ritualer kring ditt skrivande?

– Jag kör det typiska: Ont i röven och överspända bröstmuskler.

Senaste diktsamling som du läste och vad tyckte du om den?

– En kväll i oktober rodde jag ut på sjön av Tua Forsström. Helt satans bra.

(Fotograf: Linus Lindholm / ATC)