Hej på dig Rickard. Den 24 september släpper du dina andra diktsamling ”Att kyssas utan tänder”. Vad är dina känslor kring boken?

– Det är spännande, sorgligt och förlösande. Att kyssas… skiljer sig något från min föregående bok – ”tundra” – den här är råare, kanske vildare i sitt uttryck. Jag vill unna mig själv några minuter att njuta av utgivningen och reflektera över boken före jag kastar mig in i nästa projekt. Hoppas jag lyckas med det.  

Du har ju rätt många bollar i luften inom kulturscenen här i Österbotten som vi diskuterade i min förra intervju med dig för ett par år sedan:  https://nickopoet.com/2023/09/27/3-fragor-till-rickard-eklund/ Vad har du hittat på mer sedan dess?

– Ja, verkligen. Jag följer inte varje impuls, men jag har lärt mig våga göra sånt som verkar svårt. Jag har skrivit teatermusik till Oravais teater och Wasa teater och har själv stått på Wasa teaters stora scen i “Buster Keaton på månens baksida”.

Jag har skrivit mycket musik och skriver hela tiden mer, samtidigt som jag gärna samarbetar med unika österbottniska röster som Månskensbonden, Josefin Sirén, Alfred Backa, Li Taiga, Annika Åman, Hanna Lagerström och många fler.

Just nu turnerar jag med en egenskriven show som heter “Första och sista raden”, där jag talar nostalgiskt om låttexter, poesi och mitt förrädiska minne. Trots detta urusla minne, har jag masochistiskt nog skrivit en skitlång monolog till showen som jag tvingas kunna utantill. Showen spelar i Jugendsalen i Jakobstad 3.9 och på Årvasgården i Oravais 5.10, men fler platser och datum bokas som bäst.

Vad är drivkraften i ditt skrivande?

– Ett outtömligt behov att förstå och beskriva. 

Senaste diktsamlingen du läste?

– ”Den rosa öknen” av Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindén.

Hur nära släktingar är musikskapandet och skrivandet av poesi för dig? 

– De är styvsyskon. Man har försökt ge dem samma uppfostran, men genetik och yttre omständigheter gör att de uttrycker sig olika. Poesi är det tysta barnet som smider planer. 

Du är ju en av de lyckligt lottade poeter som får sin poesi utgiven på förlaget Ellips. Hur skulle du beskriva att samarbetet fungerar med Ralf Andtbacka och resten av gänget där?

– Jag är sannerligen lyckligt lottad. Samarbetet med Ulrika Nielsen, Catharina Gripenberg och Ralf Andtbacka består av en rad filosofiska samtal och poetiska mejltrådar – om allt från ordval till omslag och blankrader. Skratt och djupt allvar. Allt bottnar i ömsesidig respekt. 

Vad tänker du om att Österbotten blivit världskänt efter framgångarna med KAJ i Eurovision? Jag menar intresset för dialekter har ju ökat enormt efter detta.

– Jag tror inte att Österbotten har blivit världskänt – KAJ har blivit det. Jag är glad för deras skull. Landskap ska akta sig för kändisskap. När ett landskap slutar vara sitt genuina jag och blir en symbol för något annat, en rad olika dialekter exempelvis, reduceras det till bilder av publikens behov och fantasier. Om man har möjlighet att välja mellan pengar och kändisskap, ska man alltid välja pengar. Pengarna kan skänkas bort om man tröttnar på dem.

Det var mycket visdom i de orden! Lycka till med din nya diktsamling och alla dina andra projekt!

(Fotograf: Frank A. Unger)