Du skrev
som om du redan lämnat festen
och såg oss genom fönstret
medan vi fortfarande trodde
att vi dansade.

Du såg hur språket ruttnade
i politikermunnar,
hur ingen längre lyssnade om man inte skrek
eller log.

Du visste att framtiden aldrig kommer i tid,                                                                                       att tågen alltid stannar                                                                                                      någonstans utanför oss.

Du skrev som om världen redan brunnit
och vi gick omkring i askan                                                                                   utan att förstå
att det luktade bränt.

Du skrev om byråkratiskt förtryck,
höjda hyror,
poesin som vapen,
och posten som svek
förstås,
som alltid
när det verkligen gäller.

Du såg sprickorna i samhället
som inte längre gick att tejpa,
orden som blödde,
och hur vi irrade runt i tomheten
för att undvika oss själva.

Det var aldrig din uppgift
att rädda oss.
Och det gjorde du inte heller.
Du pekade bara:

Här är skadan.
här är tystnaden.

Du lämnade ljuset tänt
som om några av oss
ändå kunde hitta ut
om vi gick långsamt nog.