Du viskar mellan orden –
en skugga som rör sig stilla,
ett andetag i frost,
en sorg som sjunker tyst.

Din poesi är isflak,
bräckliga broar över tystnad,
där ljuset knappt rör vid sprickorna
men ändå finns där
som en darrande låga,
en puls under isen.

Du plockar upp det förlorade
det som fallit bort i vinden,
lägger det i händerna på språket,
låter det eka
långsamt, försiktigt,
men med kraft.

Det är inte brus,
det är tystnaden själv.
Ett rum där allt kan falla
men ändå hållas kvar.

Carpelan,
dina dikter är sår
men också helande.

En röst som vandrar
mellan skuggor och ljus.