Katarina J Arvidsson (1983) är bosatt i Göteborg och arbetar som psykolog. Molnets kant mot himlen är hennes första diktsamling. Med fyrtiofyra korta dikter ställer hon frågor som: Vem är det som talar? Vem lyssnar?

Hej på dig Katarina. Du har nyligen debuterat som poet med diktsamlingen Molnens kant mot himlen (Fri Press). Vad betyder det för dig att ha fått ut diktsamlingen och kan du berätta lite om framkomsten av den?

– Hej du, vad fint att få vara med här! Jag har skrivit poesi sedan jag var ett litet barn och böcker har alltid varit något centralt i mitt liv så att själv få ge ut en diktsamling har varit betydelsefullt. Jag har sedan ganska många år ett instagramkonto (bussdikter) där jag delar min poesi och det var egentligen där jag ”debuterade”. Kontakten med läsare/följare har varit fantastisk tycker jag. Det är väldigt fint när andra läser det man skriver och också ger respons på det. Det har betytt mycket för mig.

Det tog lång tid att skriva boken. På ett sätt har jag skrivit på den sen jag började skriva poesi när jag var 6-7 år. Jag hade inte någon mer konkret plan än att skriva något sammanhållet. Boken liksom skrev sig själv. Den är väldigt avskalad och jag vet inte riktigt varför jag har skrivit så de senaste åren men så har det blivit. Jag har haft stor hjälp i min skrivprocess genom samtal om skrivande med poeten Lars Gustaf Andersson. Han har blivit någon sorts handledare för mig. Utan de samtalen är jag osäker på om det hade blivit en bok.

Varför poesi?

– Jag vet inte. Jag började skriva poesi innan jag ens hade läst någon poesi. Det var inget jag valde, poesin bara fanns där i mig.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– När jag som barn läste Pär Lagerkvist så blev jag väldigt drabbad av det. Som tonåring blev jag inspirerad av Wislawa Szymborska. Nu som vuxen så tycker jag att alla typer av texter som jag verkligen tycker om kan få mig att vilja skriva.

Du är inte bara poet utan även psykolog. Vilken sorts människor tror du dras till att börja skriva dikter? Finns det någon röd linje ur ett psykologiskt perspektiv?

– Jag tror att det kanske är människor som tycker om att befinna sig mycket i sitt inre liv och som är uppmärksamma på det poetiska i världen. På något sätt behöver också ett behov av att formulera sig och sin värld finnas. Att tala. En önskan om att bli lyssnad på.

För mig finns det många likheter mellan att vara psykolog (men även patient) och poet. Jag är intresserad av psykoanalys och där finns det många beröringspunkter med poesin.

Hur ser du på din relation med poesin ur ett symboliskt perspektiv?

– Vet inte om jag förstår frågan rätt men om jag ska se symboliskt på mitt skrivande så tänker jag att det handlar om att tala (skriva) och lyssna (läsa). Om man alltid känt sig helt förstådd och lyssnad på så kanske man inte väljer att ägna sig åt skrivande 🙂

Jo, det var nog så jag menade med frågan och om jag som avslutning på denna intervju säger finlandssvensk poesi. Vad säger du då?

– Då säger jag att Märta Tikkanen, Edith Södergran och Tua Forsström är poeter som har betytt något för mig. 

Jag tycker mycket om det avskalade, karga, enkla och jag tror att ni är bättre på det i Finland? Inte bara när det kommer till poesi. Jag tycker mycket om Finland rent generellt 🙂