Det har blivit dags att skriva några väl valda ord om skåningen Emma Eriksson Olssons tredje diktsamling Hantera oro.

Olssons andra bok Och andra övergivna platser var enligt min mening ett rejält steg framåt från debuten Stängningsdags i mindre tätort som inte imponerade lika mycket på mig. Den stora frågan är alltså vad poeten från Dalby har att bjuda på den här gången.

I en intervju jag nyligen gjorde med Olsson berättade hon att titeln Hantera oro är hämtad från en kurs hon som förälder fick gå på BUP, när ett av hennes barn var litet och rädd för bland annat mörker. Hon berättade också att hennes nya diktsamling kretsar kring hur nära kärlek och oro lever sida vid sida i föräldraskapet.

När jag börjar läsa Hantera oro inser jag snabbt hur skicklig poet Olsson faktiskt har blivit. Diktsamlingen slukar mitt intresse från första sidan och håller det intakt genom bokens knappa femtio sidor.

En bit in skriver Olsson:

”Tillåt mig presentera årstiden
en vårvinter helt utan gränser
gråta i bilen
varje ensam stund

jag bär en åldrande människans händer

på bilradion undrar Haddaway vad kärlek är
noll grader
min Fiat Panda på tomgång”

Det är med dramatiska steg som diktjaget vandrar från föräldraskapets oro och vidare till återblickar av barndomens landskap i en vardagsfärgad realitet. Resultatet är rörande lyrik som klär bokens sidor och genom läsningen växer en känsla av människans skörhet fram i form av en bild av blomma som blommar genom asfalten.

Olsson skriver vidare i Orosprotokoll 112:

”Mammorna i mindre tätort
har bara skogen att gå till

inte handlar det om
ett jävla friluftsliv

utan att träden
tar i oss med en annan känslighet
grönmossa kräver så lite

snö tröstar
mer än man tror”

Livet är förstås inte alltid en solskenshistoria för de flesta och även om vissa dagar är mörkare än andra i Hantera oro, finns hos diktjaget en modersinstinkt som aldrig ger upp. Läsningen känns tröstande därefter och ger en strimma hopp i en värld som alltmer tycks tappa fotfästet. Så länge vi orkar ta oss framåt i berättelserna och poesin kan vi kanske också klara oss i våra ”riktiga” liv.

Smockadoll kan vara tacksamma över att ha Emma Eriksson Olsson i sin utgivning – en poet som med sin egen stil gnistrar till på kartan över samtida svensk lyrik. Det blir spännande att se vad hon hittar på i nästa bok.