Du drack lyriken som hembränt,
lät den bli ett med blodet
i en törst som aldrig släcktes.

En ung och vild själ mot natten
med poesin vid din sida,
en vän som aldrig riktigt räckte till.

Du föll i ångestens djup,
sög i dig smärtan
och lät den rinna
ut i döende labyrinter.

Din poetiska röst,
sprucken och skör,
blev till en viskning
en darrande flamma
som slocknade alltför tidigt.

Men i orden
och i sprickorna,
finns du kvar
en sorg så vacker och rå,
fylld av trasig längtan.

Diana, har du blivit ett
med dimman och det vita
i snöstjärnorna
som du diktade om?

Har du blivit ett med skogens andar,
den friska majvinden och ljuset i gryningen?

Du dog med dikten
vid din sida.
Och i det mörker
som slöt sig om dig
brinner ännu ett ljus –
poesin i din skugga.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Diana_Bredenberg

(Foto från Pixabay)