Poesin var ditt vapen
ett sår
en krona
ett sätt att andas

Du skrev
utan tillstånd
om Landet som icke är

Det var inget manifest
det var ett hjärta
lagt på bordet

Du skrev som om världen redan rasat
och ändå tvingade du orden att stå kvar

Det fanns inget landskap
bara ruiner
det fanns ingen kropp
bara något som blödde och rörde sig

Du sa: jag är solen
fast du frös

Du sa: jag är viljan
fast ingen lyssnade

Dina dikter
kom inte för att trösta
de kom för att riva ner det som ljög
det som glänste för tomt
det som kallades skönhet
men luktade kontroll

Jag läser dig
som man läser ett sista meddelande
från en plats som aldrig funnits
men som alltid
är här