I Malmös dimmor vandrar dina ord,
där fabriker viskar rost och tystnad,
där människors skuggor faller tungt
som sorg över slitna kullerstensgator.
Du skrev med hjärtat vid hamnens kant,
pennan doppad i arbetsdagens svett.
Dina rader bar vittnesmål
om liv som aldrig riktigt fick levas.
Din poesi – ett rop i mörkret,
ett evangelium från skuggornas rike,
där varje vers var en hand
utsträckt mot dem som föll längst.
Du såg det vi helst ville slippa se:
att nåden bor där nöden bor,
att i det brutna gömmer sig
en oförsonlig sanning.
Och dikten står kvar
blödande, brinnande –
en vägran att tiga
i en värld som blundar.
Du visste
att apokalypsen inte kommer med eld
utan med normalitet
och HR-möten.
Sedan gick du bara och dog
en helt vanlig dag
som om det inte var
någonting mer med det.
Nickopoet - Mer poesi till folket! 