Hösten kommer inte som en storm, den kommer som en viskning. Ett svalt andetag mot kinden när du går hem sent. Ljuset drar sig tillbaka, som om himlen bestämt sig för att vila lite tidigare på kvällarna. Och plötsligt ser du färger du aldrig lagt märke till innan – guld, koppar, rost. Som om träden brinner för vår skull, bara en kort stund, innan allt slocknar.

Människor säger att hösten är mörk. Men jag tänker att den är ärlig. Den säger: allt är förgängligt, allt ska falla, och just därför är allt så vackert.

Kaffet smakar djupare i september. En promenad känns som en ritual i oktober. Och när november sveper in, bär vi mörkret som en gemensam hemlighet. Vi tänder ljus, inte för att hålla det borta utan för att erkänna att vi behöver varandra i det.

Hösten är inte deprimerande. Hösten är påminnelsen om att skönheten alltid är till låns.

Hösten är inte bara färger. Den är ett långsamt förfall, en påminnelse om att allting en gång tar slut. Löven som virvlar över asfalten är inte romantik, de är kroppar som redan gett upp. Träden står kvar, nakna som utmattade vittnen.

Och människorna springer som alltid, med hörlurar och med kalendern full av uppgifter. Men det finns en stillhet i luften, en sorts ödslig ärlighet: vi vet att mörkret kommer ta oss. Inte bara i år, utan till slut på riktigt.

Det finns dagar i november då jag tänker: är det så här framtiden känns? En lång skymning som aldrig vill ta slut. Nyheterna bär samma färger som himlen – grå, kalla, med blicken mot det ofrånkomliga. Vi talar om hopp som om det vore en valuta vi inte längre har råd med.

Men mitt i detta mörker brinner ändå ett litet ljus. Någon håller upp dörren för en främling. Någon skickar ett meddelande bara för att säga: “jag saknar dig.” Och kanske är det just där i de små sprickorna, som världen inte går under helt.

Kanske är hösten inte ett slut, utan en övning i att förlora – och ändå fortsätta älska.

Kanske är det därför hösten känns så ärlig. Den klär inte världen i lögner. Den säger oss: se, så här ser förfallet ut, så här smakar slutet. Och när vinden viner genom de tomma grenarna hör jag nästan framtiden ropa: en värld där värmen inte återvänder, där färgerna bleknat för gott.

Så när hösten omsluter mig med sitt mörker, försöker jag inte kämpa emot. Jag låter det rinna genom mig, med vissheten om att även i de mest hopplösa tider kan en enda gnista vara nog för att hålla mig kvar.