Du skrev
som om världen redan hade brunnit upp
utan att någon hade märkt det
Raderna låg stilla
som damm över en övergiven plats
där någon en gång
hade något att säga
Du trodde på formen
när språket raserade
som betong i regn
och du bar dikten som en kvarleva
Inte som ett löfte
utan ett eko
Det finns något döende
i sättet du såg på skönhet
som om du visste
att den alltid ljuger lite
Du diktade
för ruiner och studenter och jag läser dig
som man läser en karta
över en stad som inte längre finns
En stad
som jag ständigt besöker
Nickopoet - Mer poesi till folket! 