Det här projektet var egentligen tänkt som en framtida bok (kanske det blir det också), men dikterna når garanterat ut till fler läsare om jag publicerar dem här på sajten.

Jag har alltså skrivit dikter om poeter som på ett eller annat sätt inspirerat mitt skrivande och först ut är en dikt om Ingela Strandberg och hennes poesi.

”Ingela Strandberg”

Du skriver
som om världen blöder långsamt
som om ett fårs öga vet mer än Bibeln.
Du öppnar en hage
och får mig att kliva ut ur kroppen.

Det är inte tystnad, det där –
det är ett skrik som blivit gammalt.
En häst med regn i pälsen.
En mormorsrytm i språket
som klipper till mig som en käftsmäll
en tidig söndagsmorgon på Brändö.

Du väver med landskapet
men det är jag som börjar svara
och får stenar i skorna
av dina stavelser.

Din ungdom är förbi, men din poesi strålar av liv
i en ko.
I en kråka.
I en vallmo som vägrar vissna.

Du smyger in döden i vardagssylt.
Du ger mig en landsbygd med blodsmak.
Fältet är inte vackert –
det är brutalt levande.

Och tillslut förstår jag
att du skrivit samma dikt hela livet.
Inte av brist,
utan för att världen
aldrig har lyssnat tillräckligt noga.

(Foto: Annika Karlbom)