Hej Tina. Du debuterade som poet 2005. Hur skulle du själv beskriva din väg in i litteraturen?

– Jag har alltid varit poet i grunden, men vägen dit var inte spikrak. Jag är född 1962 och växte upp på landet, med arbetarföräldrar. Det fanns inte självklart utrymme för konstnärliga drömmar. Men något inom mig visste tidigt att skrivandet var mitt. Jag hade en envis inre röst som aldrig släppte taget, trots att jag först arbetade inom vården och hade flera olika jobb innan jag vågade ta steget fullt ut som författare.

Vad tror du formade ditt intresse för existentiella frågor som också genomsyrar ditt skrivande?

 – Naturen, helt klart. Som barn tillbringade jag mycket tid ensam ute i skog och mark, ofta i sällskap med djur, både tama och vilda. Jag upplevde naturen som besjälad, som om den bar på hemligheter. Det väckte min nyfikenhet för det vi inte alltid talar om – själen, anden, våra förfäder. Jag började läsa om sådant, lyssna inåt, och den dragningen har följt mig genom livet.

Du skriver också romaner i en genre du kallar existentiell feelgood. Vad innebär det?

– Jag gillar att tänja på gränser och skapa nya fack. Existentiell feelgood handlar för mig om att våga ställa de stora frågorna men samtidigt hålla en öppen, varm och kanske till och med trösterik ton. Det behöver inte bli gravallvarligt bara för att det är djupt. Det kan finnas ljus i mörkret och gärna en gnutta humor.

I höst är du aktuell med en ny diktsamling – din åttonde vid namn Metempsychosis – under gullregnet satt jag och tänkte på själens långa resa. Vad kan du berätta om den?

 – Den ges ut av Fri Press, samma förlag som tidigare gett ut två av mina samlingar. Jag debuterade där med Tecken för häst – en triptyk. I den nya samlingen fortsätter jag utforska vad det är att vara människa i en komplex värld. Jag försöker hålla dörrarna öppna för tolkning och undran – snarare än att ge färdiga svar.

Vilka är dina litterära förebilder?

 – Många! Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Bruno K Öijer, Eva-Stina Byggmästar, Lennart Sjögren… och flera samtida poeter. Men inspiration kan lika gärna komma från musik eller bildkonst. Jag står med en fot i modernismen och den andra svävande – mitt i ett steg som aldrig riktigt vill bestämmas.

Vad betyder rörelse för ditt skrivande?

 – Mycket. Det är ofta i rörelsen när jag går, cyklar eller åker tåg –  som bilder och formuleringar börjar ta form. Jag fotograferar och målar också. Det bildliga finns både i språket och rent konkret i hur jag arbetar.

Berätta om din tid som sångerska – det kanske inte alla vet om?

 – Jag var amatörsångerska i nästan tio år och skrev också låtar i ett band. Det var rätt gränslöst: visor, rock, ballader… vi körde allt som kändes bra. Patti Smith kunde vara lika rätt som Donovan. Det var en förlängning av poesin, egentligen – att uttrycka något sant genom rösten.

Och nu ska en av dina dikter tonsättas och framföras inför publik?

 – Ja, det känns stort! Den unga tonsättaren Anna Carlén har gjort en komposition baserad på en av mina dikter, och den ska framföras av Växjö Stads Symfoniorkester i en kyrka i höst. Det är en fantastisk känsla att få se sin text ta en ny form och få liv i musiken.

Du debuterade ganska sent som författare. Hur ser du på det idag?

 – Livet kom emellan, som det gör ibland. Jag var extramamma, hade en liten nomad i blodet som ville röra på sig. Jag jobbade, pluggade, flyttade, gick till sjöss en period – fem veckor på ett fraktfartyg till Ashdod i Israel, faktiskt! Men skrivandet fanns alltid där. Det fick vänta tills jag var redo att ta det på allvar. Nu är det en självklar del av mig.

Till sist – vad vill du att din poesi ska göra med läsaren?

– Jag hoppas den väcker något. En känsla, en fråga, ett skratt kanske. Jag vill inte predika, men gärna peka på något som skimrar bortom det uppenbara. Vi behöver både ljus och mörker, allvar och humor. Jag tror på att det går att hålla allt det där samtidigt.