Vad vore livet utan lite melankolisk poesi till och från? Ni vet, lite uppfriskande silvergrått regn i ordformat som skapar balans i vår glättiga värld?

Ribich flirtar då bara inte med melankolin i sin nyskrivna lyrik, utan bjuder upp den till en dystopisk slottsbal insvept i undergångskänsla. På Pequods hemsida står det följande om Mängd, regn:

”Genom stilla inkännande betraktelser i och nära vatten mejslar Eva Ribichs senaste diktsamling fram ett mörkrets landskap. Outtömligt och formlöst blir vattnet bärare av depressionens onämnbara djup. Mängd, regn är Eva Ribichs elfte diktsamling.”

Seriöst så är det här nog bland den tyngsta diktsamling jag läst på ett tag och det är raka rör direkt från start när regn och vatten börjar forsa in bland diktsamlingens knappa 60 sidor (som känns betydligt längre än så på gott och ont).

Ribich skriver:

”Molnen har burit regnet ända hit. Blivit djupare grå,
täckt himlen allt tätare med sin täthet.”

… och sedan fortsätter det att regna både i det inre och yttre landskapet hos diktjaget tills inget regn finns kvar och blott en mardrömslik torka återstår.

Mängd, regn är tung läsning (med ett stort T) och garanterat var diktsamlingen ännu tyngre att skriva än att läsa. Det finns en rastlöshet som genomsyrar dikterna framför mig där Ribich skriver vidare om vatten och hav som känns konstant närvarande och ofrånkomligt:

”Vattnet har gjort botten av det som förut var mark.

Jag har svårt att bara ta mig genom dagen.”

Trots ångesten som gnistrar som störtande stjärnor i Ribichs diktuniversum så finns till och från någon slags tröst i diktjagets drömska verklighet att bli ett med regnet och vattnet som omsluter dess verklighet.

Mängd, regn är utan tvekan poesi för läsare som gillare att dyka lite djupare i poesins hav och som inte bara nöjer sig med att skåda skönheten i vågorna som sveper förbi.