Hej Kerro. Hur lever livet i vårsolen på andra sidan havet?

– Ja, du, jag sparade denna fråga att besvara till allra sist. Våren, alla fåglarna, jag är lycklig över att de är här och kommer – men hur länge? Klimatet, den biologiska mångfalden som utarmas snabbt. Världens tillstånd. Despoternas antal och de antidemokratiska krafterna som ökar ofattbart och så tidens gång som, opåverkbart, tär på oss – på kära… Men i övrigt är det, som man säger, bra!

Du har gett ut diktsamlingen “Tänka ugglans bo” som jag uppskattade mycket i min recension här på sajten rätt nyligen. Hur viktigt är det för dig att din poesi blir recenserad?

– Recensioner är att få svar på tal. Att de man känner läser och kommenterar är viktiga svar. Men recensionerna är svaren från den ocean av tystnad som man sänt sina ord till. De är alltså väsentliga för mig. Som vi vet har deras antal gått ner oerhört, det blir allt tommare där ute.

Kulturredaktionsdöden i landets små och mellanstora tidningar är en katastrof och en skandal. En kortsiktig ekonomismens inskränkthet.  Det uppstår ju alternativ, ofta nätbaserade som din eller Bernurs eller Örnen och Kråkan, som drar viktiga lass!

Det fina med just dagspress är att bollen kan nå fram med en bredsida, att någon som inte dagligdags umgås med böckerna och poesin kommer förbi kultursidan, får syn på att boken finns, kanske bli intresserad och läsa en rad om boken de annars inte skulle vetat fanns. Jag tror sånt är skitviktigt och att det kan vara avgörande i livet.

Vad är du mest nöjd med när det gäller din senaste diktsamling?

– Den sluter nära mig.

Du debuterade 2002 som poet med diktsamlingen “DÄR JAG ÄR DÄR DU ÄR”. Vad minns du från den tiden när det gäller dina ambitioner som poet?

– I många decennier arbetade jag natt som tidningsbud, var ute i fem timmar i ett fysiskt ansträngande värv men när det gällde det inre sinnet ett jobb som lämnade öppet för annat. Jag umgicks intensivt med små (bokstavligen) diktsamlingar, (FiB lyrikklubbs exempelvis – exemplariskt små) och utarbetade ett system för att hålla budboken med prenumerantförteckningen och diktsamlingen i samma hand fluktuerande (nyckelknippand hängde under i ett finger och svängde).

Läsningen pågick i de tröga hissarna upp mot 9:onde våningen och jag fick flera meningar – sentenser med mig på nedvägen under själva utdelandet av tidningarna. Inte sällan fick hela högen pausas i ett trapphörn och egna meningar som genererats fick ta plats på det hopvikta, glatta buntskyddspapperet som jag vikt i förväg för ändamålet. Jag har byrålådor fulla med sådana hopvikta papper med poesi på, får skänka dem till Nobelmuseet vid ett eventuellt framtida pris.

Jag var förstås sedan tidigare läsande. Då mitt måleri i ateljén inte i längden tillät konkurrensen av tjocka franska och ryska romaner så beslöt jag mig för att pröva poesi. Mycket massa på kortare tidsåtgång. Hoppades jag. Och det fungerade. När dikterna som blev följden blev fler uppstod en stark önskan att publicera. På den tiden fanns fler möjligheter i den större tidskriftsfloran. 

Den första jag antogs till var Vår lösen, en oförglömlig och tacksam glädje. Sedan följde Horisont, Lyrikvännen, BLM, Ordfront Magasin… Att sända manus till förlag blev en utdragen historia, kanske lärorik. Blev illa behandlad av Det stora förlaget som först sa ja och sedan ändrade sig. Något som hände flera i slutet av nittiotalet, har jag förstått. Rätt grymt.

Men jag ska här nämna två redaktörer som sände mig de rätta orden; BLM:s Jan-Henrik Swahn som på en Post-it lapp nedtecknade tre ord ”Du är bra”. Och Petter Lindgren, på Lyrikvännen, ”Du är fena på att skriva dikt.” Tack som fan, säger jag med Kents formulering, så här med 25 års fördröjning. Symposion blev det fina förlag där jag gav ut mina första tre diktsamlingar. Jag gillar dessa fortfarande, särskilt den tredje, Och du ser den, där jag var helt hänsynslös mot mig själv.

Förutom poesin så är du ju även konstnär och har haft en hel del utställningar genom åren. Kan du sammanfatta lite vad det är för konst du sysslar med, även så att såna som inte har full koll kan hänga med i svängarna?

– Rent tekniskt har jag under mina snart fem decennier som konstnär huvudsakligen jobbat med olja och kol på duk. Det är tillräckligt svårt. Ansikten, särskilt kvinnliga, är mitt grundmotiv, men också gestalter i rum, landskap med delvis abstrakta, icke föreställande partier och omgrunder, där färgen kan vara ”tinget i sig”. 

Jag för en dialog med färgen i fysisk och visuell bemärkelse. Lyssnar på den, på dess utsaga, mer och mer. Det är en marig balansgång mellan vilja och acceptans. Men vore det enkelt vore det urtråkigt och meningslöst, ”Det man redan vet är inte det man söker”, som jag skriver i boken om min konst, ”error” (2018). 

Min man och mitt allt sedan över femtio år är konstnär och jag tillåter mig att skriva att vi båda har ett fantastiskt utbyte av att se varandras verk och pågående arbeten under vardagarnas arbetsprocesser. Hur han sedan stått ut och stöttat mig i skrivandet, alla tusen dikter han läst, alla diktmanus i olika omgångar han malt sig igenom, det är verkligen heroiskt, men han skulle förstås säga – roligt.

Hur nära släkt är konsten och poesin för dig och har du gjort några hybridprojekt av dessa två olika världar någon gång?

– Släktskapet består i att de är konstformer, alltså uttrycksformer. Och i någon mån att de, i min värld, är långsamma medier. Till skillnad från musik och film och dans som följer en viss rytm och hastighet med en början fram till ett slut. Att båda i bästa fall kan meddela någo utöver sig självt, att färgen och orden går utanom och blir något annat, något mer. 

Jag fattar inte egentligen vad som händer när vardagssnacket i huvudet ändrar karaktär och blir till poesi. Inte sällan inträffar det under eller strax efter läsningen av andras dikter. Som om en särskild retning uppstått som kan kopplas samman med en tanke eller erfarenhet. 

Måleriet uppstår på duken, visst finns motiv och idéer, men till syvende och sist händer ingenting om man inte lägger på, skrapar bort och ändrar i konkret material. Det är vattentäta skott mellan dikten och måleriet. Helt olika saker. Man har helt enkelt ingen hjälp av att måla genom dikten, eller att dikta med måleriet. Det vore oseriöst att ens leka med tanken. 

Sedan kan ju en målning eller en erfarenhet ur konstarbetet komma i bruk i dikten, precis som matlagning, fågelsång eller erotik. Måleriet fyller min tid, tar min kropp och skicklighet med pensel och ritkol till användning. Litteraturen har på ett annat sätt varit och är också mitt livsverktyg, en spade till att bearbeta min person, vem jag är och blir under denna resa. 

Den är periodvis lika viktig som pipen på tryckkokaren, där det kan pysa ut i språkliga doser. Jag har definitivt upplevt ett ”tänkande” i måleri, men då i dess taktila så väl som föreställande form. På frågan om hybridprojekt är svaret alltså nej. I två små trycksaker i samband med utställningar på Hedengrens bokhandel i Stockholm, har jag varvat målningar och dikter, dock helt fristående från varandra.

Avslutningsvis. Poeter som inspirerat ditt skrivande och hur bra koll har du på finlandssvensk poesi?

– Din fråga avslutas med koll på finlandssvensk lyrik; alltså den finlandssvenska har varit avgörande för mig från första början. Edith Södergran, jag vill inte skriva ”förstås”, ingenting är självklart kring denna evigt levande poet. Jag hade en liten oansenlig antologi, (från 60-talet?) med modern finlandssvensk lyrik som jag intog med den där intensiteten där allt avgörs och allt börjar. Edith, Diktonius, Solveig von Schoultz… 

Vidare min existentiella samtalspartner Tito Colliander, inte hans dikter främst, men tankeböcker som ”Motiv”, dagböckerna, Samtal med smärtan. Jag höll inte med honom om allt men Tito fick mig att tänka. Essayer av Rabbe Enkell. Lite längre fram kom Tua Forsström, Tallört och alla de andra samlingarna av henne. Och även om jag redan ”var där”, den härliga antologin ”Du tror du kuvar mig liv” från 1984. Såja, nu har jag payed tribute, rättmätigt. 

Jag har inte större koll på den samtida finlandssvenska poesin än på den svenska, även om jag ännu har en faiblesse och brukar köpa på mig några böcker i den Finska montern på Bokmässan. Om vi tittar åt andra håll så, Harry Martinson, Tranströmer och så boken för den öde ön; FiB Lyrikklubbs lilla utgåva med Cesar Vallejo, ”Mänskliga dikter”. Makalös. När Inga-Lina Kuzmenko Lindqvists ”Änglaspår” kom 1994, så var den dikt så som jag önskade den. 

För att öppna upp mitt läsande har jag som knep att tänka dikten som ett personligt brev. Funkar inte det så finns det nog inget där just då. Döm om min förvåning när hennes nästa bok var betitlad ”Hjärtliga hälsningar” med ett brevpapper och penna på omslaget! En sen läsupplevelse som fick igång mig är Agota Kristofs ”Spikar”. Men ofta är det en enda dikt som blir stor och nära ur en bok.

Jag har sådana av exempelvis Gary Snyder, Anna Enquist och Elo Viiding. Det är fullt tillräckligt och räcker för att jag kan räkna hela samlingen som omistlig. För övrigt anser jag att Birgitta Lillpers är den högst begåvade poeten i våra senare generationer. ”Anteckningar om hö” är hårresande stark poesi. Några få rader och så hamnar man via orden dit språket kan komma – bortom ord.

(Foto: Jörgen Hammarberg)