Tove Meyers nya diktsamling fångar vardagen på ett både charmigt och brutalt sätt. jag vet att våren finns i marken låter kanske som en hoppfull titel, men låt dig inte luras – den där våren ligger begravd under ett tjockt lager fruset grus, och vi kommer alla bli en del av den förr eller senare. Det här är poesi för dig som stirrar ner i en kopp kallt kaffe och tänker: Jaha. Det blev så här.

Meyer är skicklig på att fånga det där absurda i vardagen, där livets största frågor samsas med trivialiteter som att diktjaget unnar sig en jultröja med bjällerklang . Hennes dikter rör sig mellan föräldraskap/vardagsliv med småbarn i huset, existentiell kris och den där känslan av att vara en myra i universum – en ganska trött myra, som försöker hålla ihop tillvaron med dålig sömn och mikrad pasta, typ.

Det finns även dikter i jag vet att våren finns i marken som direkt handlar om Meyers tydliga inspirationskällor som t.ex. Boye, Södergran och Malmsten. Det känns mer eller mindre som att Meyer försöker nå denna trio av giganter genon sina rader. I dikten kära edith min trädgård är också full av skärvor skriver Meyer:

”kära edith
dina ord ekar genom sekel
men min stjärnhimmel
är inte lika tydlig som din
stadens ljus jagar bort galaxerna

kära edith dina ord
de slingrar sig kring mina revben, min ryggrad
blir ett med
min andning

kära edith
du som jag har sett himlar falla
löften bli ett med vinden

och min trädgård
är också full av skärvor”

Och så finns döden med som ett ess i kortleken, alltid närvarande i Meyers poesi från 2025 – men med en axelryckning snarare än ett skrik. våren finns i marken, skriver Meyer och det är både en vacker bild och en påminnelse om att vi alla en dag kommer göda samma jord som våra krukväxter dör i. Men istället för att få panik av det, lyckas Meyer få det att kännas… nästan trösterikt? Som om vi alla sitter i samma sjunkande båt, men åtminstone har vett att skratta åt eländet och samtidigt bländas av allt av jordens och himlens skönhet som faktiskt finns närvarande hela tiden om vi bara tar oss tid att upptäcka den.

Det här är poesi för dig som någon gång har lagt dig på soffan, stirrat i taket och funderat på om det är för sent att börja om på en ny planet. Eller för dig som bara vill läsa riktigt bra dikter. Oavsett vilket, jag vet att våren finns i marken är en diktsamling som fick min måndag att blomstra av inspiration.

Avslutar denna recension inledningen på en av dikterna som fångar en del av känslan av det vardagsliv som Meyer speglar mot de större existentiella frågorna i jag vet att våren finns i marken. Dikten i fråga heter stina wollter & udda strumpor:

”jag lyssnar på stina wollter
och sorterar barnens strumpor
de som vid varje tvätt försvinner ut till ett
parallellt universum”