Jag har nu tagit mig fram till det sista avsnittet i reportageserien om finlandssvensk poesi från 1980-2000, där jag har skrivit om minst fyra diktsamlingar per år under dessa tjugo år.

Har även intervjuat en hel del poeter som har varit aktuella med en diktsamling från de åren jag skrivit om (Tyvärr har jag inte lyckats göra intervjuer för varje avsnitt av serien p.ga. olika orsaker) som ni kan hitta i reportagen.

Först ut för denna gång är diktsamlingen en droppe ger en människa rum (Förlaget Stjärnfrö) av B-H Enquist.

Enquist är en helt ny bekantskap för mig inom lyrikens värld och jag hittade inte mycket annat på nätet än honom att B-H förmodligen står för Bert-Henrik och att han har gett ut en diktsamling två år innan en droppe ger en människa rum som heter Det blåser genom mina ögon (Förlaget Stjärnfrö). (Förlaget i fråga har jag aldrig heller hört talas om tidigare och det är från Åbo, men vet inte om det har gett ut fler böcker än dessa två diktsamlingar och antar att det är författarens egna förlag.)

Det är en mustig diktsamling som jag har framför mig, inser jag fort efter att ha börjat läsa en droppe ger en människa rum. Med handen på hjärtat så blir det lite för mycket för undertecknad till och från i den poetiska kreation som växer fram genom bokens 80+ sidor. Vissa idéer och dikter fungerar riktigt bra, men det blir för intensivt för att jag ska orka läsa en droppe ger en människa rum från början till slut utan x antal pauser.

Enquist skriver i STRANDEN HAVET ALDRIG HÖRDE:

”för varje våg som spänner över ett nät
över de mörka stenarna.
kan du se att dom berör
evigheten i ditt inre.

för varje våg hos de stora oceanerna,
som öppnar ett gap av vördnad och
tillförsikt, kan du se att de tillslut sträcker
sig upp mot fuktigheten under dina
ögonlock.”

Just den här dikten speglar nog ganska mycket av helhetskänslan som jag får från läsningen av en droppe ger en människa rum. Det finns stora frågor om livet och evigheten som behandlas med poesins verktyg och som jag skrev tidigare så fungerar konceptet rätt bra till och från.

När jag fortsätter att läsa en droppe ger en människa rum så uppenbarar sig både universum, stjärnor och Brunnsgrodan och hans vän och ett annat stort plus som Enquist har är sin fantasi som verkar rätt gränslös.

Som läsare vet jag aldrig riktigt vad som ska komma härnäst, även om stora frågor som livet och evigheten behandlas och till och från blir Enquist rätt filosofisk i sina dikter. Ett stort minus i boken är en del grammatiska missar och stavfel. Det sänker helhetsintrycket av läsglädjen med ett snäpp, även om det inte händer så ofta.

Jag avslutar denna reflektion med en droppe ger en människa rum med att citera dikten SKAPELSEN:

”Jag påstår att den stora smällen
aldrig ägt rum. Jag påstår att varje ting
i universum befinner sig i ett tillstånd av
utsökt förväntan, precis som ögonblicket
innan en nysning…”

Den andra diktsamlingen som jag läst från 2000 är Träd och människor (Egentutgivning) av Lydia Bergqvist (Född 1922) från Malax.

Om ni har följt med i den här serien så har ni nog upptäckt att jag försök skriva om så många olika poeter som möjligt genom åren och sällan har jag recenserat mer än en diktsamling från en poet från de olika åren, fast de kan ha gett ut fler böcker än så (det är trots allt en 20-års period som är behandlad i serien).

I detta fall så har jag recenserat en diktsamling vid namn Glimtar av liv av Bergqvist och den kom alltså ut 18 år före Träd och människor och jag är nyfiken på hur poeten i fråga skriver poesi nästan två decennier senare. När det gällde Bergqvists diktsamling från 1982 så upplevde jag den rätt endimensionell, trots att budskapet om ett hopp gav mig nån slags tröst.

Det visar sig att Träd och människor har en lite mer mörk ton än Glimtar av liv. Författarjaget känns lite slitet och till och från och jag undrar vart ljuset tog vägen, även om det glimtar ibland genom diktsamlingens ca hundra sidor.

Ämnen som svek, hälsa (som sviker?), ljusalfer och älvor är några ingredienser till diktsamlingen framför mig som både känns ärlig och smått sorglig på samma gång.

Livet är då inte alltid lätt och på något sätt hade jag hoppats att den där hoppfullheten från diktsamlingen från 1982 skulle finnas kvar, trots att ålderns höst och vinter närmade sig för författaren i Träd och människor som bland annat skriver följande om svunna tider i dikten Plats!:

”Är du tokig, fick man höra
när man talte om poesi?
Har du ingenting att göra
något med nån nytta i?

Det finns arbete du skapts för
Håll dej till det, ditt lata nöt.
Vad har du för rätt att drömma?
Sånt är bäst för dej att glömma.

Glöm, att du vill flyga högre
än vad dina vingar bära.
Håll dig borta från oss
Vem tror du att du är?

Lever du av orden dina?
Kan du äta din poesi?
Du vet väl – du är född till piga.
Kroppsarbete duger bäst åt dig!

Är du kanske förmer än vi?
Tror du att du är nåt?
En sån inbilsk, liten skrått.
Vet ej sin plats, tvi dig.

Allt var minsann inte bättre förr i tiden och jag måste säga att även om Träd och människor känns lite dammig på vissa ställen, så finns det ändå en stark röst bakom dikterna som slåss för att få sin poesi sagd.

Jag kan förstå varför boken är utgiven på eget förlag eftersom den känns lite gammaldags och knappast att nån eller några förlag visade något intresse för att ge ut den. Men för min del är jag tacksam över läsupplevelsen och inser igen hur viktig del egentutgivning av poesi kan vara.

Var blev du av sjungande vind? (Eget förlag) av Lis-Marie Riska (Född 1956) från Katternö (Pedersöre) är den tredje diktsamlingen som jag läst från år 2000.

Riska är även en ny bekantskap för mig bland finlandssvenska poeter och hon har även gett ut Var blev du av sjungande vind? på eget förlag, någonting som jag givetvis vill promota då jag själv gett ut sju böcker på eget förlag och tycker egentutgivare av poesi borde få mer uppmärksamhet än vad många får (eftersom det krävs en hel del för att syssla med sånt och de fyller en viktig del inom litteraturen).

På baksidan av bokpärmen framför mig läser jag inledningsvis:

”Jag gick i Folkhälsans hemvårdsskola, blev hemvårdare och nu har jag vuxen studerat till närvårdare. Jag har arbetat inom det sociala hela mitt liv, inom hemservicen, familjedagvården, nu på demensavdelning. Det givande och berikar ens liv i möten med människor. Jag vill dela med mej. Jag känner att jag har något jag vill ge åt andra. Jag vill väcka den vanliga människans intresse för dikter och lyrik.”

Fint så. Nu återstår det bara att se om dikterna i diktsamlingen framför mig berör mig lika mycket som orden jag nyss läst.

Efter bara några sidors läsning inser jag att denna diktsamling har mycket hjärta. Både med empati och omsorg speglar Riska barndomen mot ålderdomen och dess utmaningar i sin okonstlade poesi som känns som det mest äkta jag läst på länge. Jag läser dikten Beslutet:

”Jag vill dö nu,
varför ska jag gå här
och skräpa
– sa den gamla damen.

Det är ju så många
yngre som dör.
Jag dör gärna
i deras ställe.
– sa de gamla damen
och log vänligt, beslutsamt.”

Ju mer jag läser Var blev du av sjungande vind? desto mer vill jag läsa av dikterna framför mig. Det finns en genuin närvaro i Riskas poesi och i dikten Vänner skriver Riska:

”Stiger in
i huset.
Här finns
det varma ljuset.”

Det finns inte mycket som är innovativt eller konstnärligt utvecklande inom poesins värld i diktsamlingen fram för mig. Men det finns en ärlighet som speglas ur en kristallklar blick som får mig att bli påmind hur barn kan ser världen innan vuxenvärlden formar om dem.

Några fotografier från författarens fotoalbum får också plats i diktsamlingen som gör den mer personlig och till och från blir det en del rim bland dikterna, som man inte träffar på allt för ofta i relativt modern poesi.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det både finns värme och ljus i Var blev du av sjungande vind? som gör att jag inte vill lägga den ifrån mig (trots att en del tunga ämnen som åldrande behandlas) och jag är väldigt tacksam över att ha läst Riskas poesi som kom ut för 25 år sedan.

Ett enda frågetecken som kvarstår är vart frågetecknet i titeln tog vägen på omslaget?

Sist ut för denna gång och för hela reportageserien så har jag läst ett separat snöande (Schildts) av Robert Henrik Paetau (född 1975) från Borgå som numera bor i Stockholm.

Paetau debuterade 1999 med diktsamlingen Enskildheter (Schildts) och efter ett separat snöande gav han ytterligare ut en novellsamling och en till diktsamling (2004 och 2011).

Innan jag berättar om mina intryck från diktsamlingen framför mig måste jag medge att det känns lite vemodigt att denna reportageserie har nått sitt slut i samband med detta avsnitt. Men å andra sidan har jag mer tid att fokusera på andra skrivprojekt som hägrar framför mig.

ett separat snöande är uppdelad i sju kapitel där diktjaget från början analyserar sin omgivning. Varje dikt i första kapitlet har en titel inom parantes och Paetau skriver i dikten (Om ord):

”Hon menade bestämt att det inte var någon konst att
skriva iskallt och eldhett. Han trodde henne inte förrän
hon började skriva.”

I det andra kapitlet (som bara innehåller fyra dikter) får kylan vara i centrum och medan jag fortsätter läsa så dyker den ena familjemedlemmen efter den andra upp, medan diktjaget analyserar omgivningen som tar form.

Hela atmosfären av ett separat snöande känns både stillsam och dämpad och ibland dyker några överraskningsmoment fram bakom hörnen av den vardagsfärgade värld som Paetau målar fram med sin poesi.

Paetau skriver vidare:

”Finns inte en enda rörande
bräcklighet i förgreningarnas
stumma distans?”

Det kan man ju fråga sig och när jag läser vidare i ett separat snöande får jag även ta del av diktjagets reflektioner om föräldraskap och minnen från sin egen barndom.

Kort och gott så upplever jag ett separat snöande en välskriven diktsamling som är insvept i en ljusgrå melankolisk känsla. Eller med andra ord – en intressant bekantskap från den finlandssvenska poesins värld.

Avslutningsvis har jag även lyckats få tag på Paetau för en liten intervju om hans skrivande från förr tiden och det blir det sista ni får läsa i denna intervjuserie om finlandssvensk poesi från 1980-2000. Tack för att ni läst och för all feedback för projektet.

Hej Robert! Det är 25 år sedan som du gav ut din andra diktsamling ett separat snöande. Berätta om dina känslor kring boken från den tiden och hur du relaterar till den idag.

– Ifall jag ser tillbaka på min andra bok eller läser i den fylls jag av många blandade känslor. Jag är mycket självkritisk men jag har blivit snällare mot mig själv i takt med att jag blivit äldre. Då det begav sig var jag nog fylld av ganska mycket bekräftelsebehov och utifrån mitt nuvarande perspektiv kan jag tycka att det är ett smärre under att en hel del bra dikter skrevs och att dessa fortfarande är bra.

Året innan ett separat snöande debuterade du som poet med diktsamlingen Enskildheter. Det gick med andra ord fort mellan dessa två diktsamlingar och sen gav du ut en till diktsamling ca 10 år senare och en novellsamling mellan det och sen blev det tyst. Vad hände? Har du lagt ner skrivandet för gott eller är det bara på is?

– Det som hände var – och är – själva livet. Livet har alltid kommit på första plats för mig och sedan skrivandet. Skrivandet är otroligt viktigt för mig. Sedan 2011 har en mängd saker inträffat i mitt liv, exempelvis arbete och boende i olika länder och studier i litteratur och pedagogik. Jag arbetar sedan drygt fyra år tillbaka som behörig lärare nästan på heltid. Sist men inte minst träffade jag mitt livs kärlek och hennes två barn för snart fjorton år sedan.

Jag har aldrig slutat skriva men ibland gjort pauser. För närvarande är jag snart klar med manuset till en ny diktsamling och för x antal år sedan blev jag klar med en ny novellsamling som tyvärr mitt förlag (dåvarande Schildts, numera Schildts & Söderströms) inte ville ha.

Vad fick dig att börja skriva poesi från första början och poeter som varit inspirationskällor för ditt skrivande?

– Det är svårt för mig att svara på den första frågan och en del av mig vill inte det, så jag gör inte det, men så mycket vill jag säga att det var en kombination av inre nödvändighet och av läsning och av att leva i denna värld med allt vad det kan innebära.

Poeter som varit och fortfarande är viktiga och inspirerande för mig är exempelvis Bo Carpelan, Eldrid Lunden, Inger Christensen, Georg Trakl, Tomas Tranströmer, William Shakespeare, Paul Celan, Charles Baudelaire, Göran Sonnevi, Tua Forsström, Ingela Strandberg (på senare tid). Listan kunde göras avsevärt längre men dessa namn dök upp spontant.

Du är ursprungligen från Borgå i södra Finland (fin stad för övrigt) och har bott i Stockholm de senaste decenniet. Saknar du något från Finland?

– Jag är född i Borgå men inte uppvuxen där. Jag växte upp delvis i Pirlax nära Ebbo (nära Borgå förvisso) och i Frankrike. Jag saknar Finland på många sätt. Jag saknar ofta mina döda morföräldrar och farföräldrar. Jag saknar vänner och jag saknar ofta stämningar och minnen från Finland som blivit del av mitt liv.

Avslutningsvis. Om jag säger finlandssvensk poesi. Vad säger du då?

– Jag får lust att säga ord som mångsidig, intensiv och livskraftig. Jag vill även säga namn som Gunnar Björling, Edith Södergran, Bo Carpelan, Tua Forsström, Claes Andersson, Diana Bredenberg, Solveig von Schoulz, Tomas Mikael Bäck, Gösta Ågren, Peter Sandelin, Thomas Brunell…Jag kunde nämna många fler, dessa kom spontant.

(Foto på Robert från slutet av 90-talet, då han debuterade som poet)