Det har blivit dags för det näst sista avsnittet av min reportageserie om finlandssvensk poesi från 1980-2000. Först ut bland de fyra diktsamlingar som jag har läst från 1999 är Det blå som leder neråt (Schildts) av Margaretha Hupa (Född 1954) från Ekenäs/Åbo.

På baksidan av bokomslaget kan jag läsa:

”Det blå som leder neråt är en stark och helgjuten diktsamling som handlar om tillstånd i kärlekens utmarker, om svekets och förlustens landskap.”

Detta är min första bekantskap med Hupa som debuterade som poet redan 1989 med diktsamlingen Kvällen är en övning och jag måste säga att jag blev imponerad av den välskriva poesi som jag nyss läst. Jag var först lite skeptisk av ordvalet helgjuten på baksidan av pärmen, men det är verkligen hur Det blå leder neråt känns efter läsningen.

Diktsamlingen innehåller både längre och kortare dikter som vävs samman till en välfungerande helhet och som läsare får jag ta del av en emotionell resa genom ett sargat livsslott. Hupa skriver:

”Det är ett svart ljus
där ord försvunnit
och med dem känslan
att det ännu fanns
något att minnas”

När jag fortsätter att läsa Det blå som leder neråt, så får jag ta del av det både inre och yttre landskapet som speglas genom poesin är i ständig rörelse genom diktsamlingens 40+ sidor. Orden och meningarna tycks bubbla under ytan och Hupa skriver vidare:

”I drömmen stod jag mitt ute i ett fält
av påskliljor. Det gula havet vajade
i blåsten, jag hade aldrig sett
något vackrare. Tills drömmen klövs
av två mörka gestalter,tätt samman-
slingrade djupt i det gula.”

Det blå som leder neråt innehåller även tillbakablickar från barndomens landskap och fångar känslan av en livslevande natur runtomkring som ramar in diktsamlingen i ett melankoliskt skimmer. Det här var nog sorglig läsning, men samtidigt mycket vackert skriven poesi som jag inte kommer kunna skaka av mig i första taget.

Den andra diktsamlingen som jag har läst från 1999 är Mörkersaknad (Söderströms) av Maria A. Nygård från Vasa/Jakobstad.

Det är mycket som händer i Mörkersaknad. Det är mitt första intryck efter att ha läst ut diktsamlingen på knappa sextio sidor. Nygård skriver fram en poetisk värld där sagan är det centrala i dikterna framför mig. Och på något sätt känns det att just sagan är ett konkret verktyg för att hjälpa diktjaget att nysta upp nuets tillvaro tillsammans med återblickar till barndomslandskapet.

Nygård skriver:

”Vems utseende lånar jag till sagans du? Det är alltför länge
sedan, din bild i min spegel, förvanskad av en fantasi, vida
utöver alla löften. En förlaga utan länkar till det nät som
jag knyter.”

Jag uppfattar det så att dessa rader är själva grunden till Mörkersaknad som är fylld av fantasi upp till bristningsgränsen (på ett bra sätt) och som läsare får jag följa med diktjaget på en resa där dåtid och nutids sammanflätas i en inspirerande harmoni.

Nygård skriver vidare:

”Jag vacklar mellan
världarna, som en
isklump i heliosfären
Med stora avvikelser
i kursen. Hoppsan!

ett rymdbrev.”

Det är intressant hur hög kvalité både denna diktsamling och Det blå leder neråt har och en bättre start på urvalet av diktsamlingar finlandssvenska diktsamlingar från 1999 kunde knappast börja mycket bättre.

Brödet nära stenen (Scriptum) är den tredje diktsamlingen som jag har läst från 1999. Den är skriven av Stina Kackur (1948-2007) från Pedersöre/Jakobstad.

Upplägget i Brödet nära stenen är inget jag kan klaga på; korta komprimerade dikter som speglar den inre världen med den yttre. Men att ha läst knappt halva boken frågar jag mig, blir det inte mer än så här? Diktsamlingen känns lite som en tavla, där ramarna är dikterna och själva målningen saknas. När jag läser vidare hoppas jag att någonting mer ska hända för att dikterna ska inspirera mig på ett djupare plan, men det blir mest ett önsketänkande.

Kackur skriver:

”Imma täcker rutan
silhuetten genom glaset
skymd

väntar till dess bilden klarnar
bleknar”

En mer träffande beskrivning hur jag känner mig som läsare till diktsamlingen i fråga, kan nog inte skrivas bättre. Jag vet inte riktigt vad som har gått fel i Brödet nära stenen, men den känns både halvfärdig och bristfällig. Kanske saknar jag mest ett djup som förväntas finnas i poesin som skulle kunna rymma en liten sjö eller varför inte ett världshav under raderna.

Men som sagt finns det några dikter som gnistrar till och ger mersmak. Som t.ex. denna dikt som jag avslutar denna reflektion av Brödet nära stenen med:

”Kan du höra prasslet
i min själ
döda löv och ting
som lägger sig till ro

vinden andas lätt över en äng”

Den sista diktsamlingen som jag läst för denna gång är Hon. På ludna tassar (Schildts) av Katarina Gäddnäs (född 1970) från Åland.

Några rader från den inledande dikten skriver Gäddnäs:

”Nej
jag kan inte säga
att jag saknar mig länge

de enda som överlever
vår civilisation är
kackerlackorna”

Rakt på sak här minsann i poesins landskap med rader som är omöjliga att misstolka och vad kommer härnäst i diktsamlingen framför mig månntro? Ett diktjag som observerar världen runtomkring sig, där det både finns plats för ironi och skarpa iaktagelser med hjälp av poesins kikare.

Jag gillar Hon. På ludna tassar som både känns lite spretig och skarp på samma gång och jag blir nyfiken om vad som kommer härnäst i diktsamlingen framför mig som speglar en ung kvinnas tankar och drömmar mot sin omvärld. Jag läser läser vidare och Gäddnäs skriver:

”jag klänger mig fast
i min dröm
som humlen kring huset
där vinden alltid blåser
och spindeln väver sitt nät
i lä mellan verandastolarna
det finns inga entydliga svar
livet är det som händer
när vi stänger teven”

Det finns en skön ton som jag gillar i Gäddnäs sätt att skriva poesi som gör att dikterna känns just som hennes och ingen annans. Jag blir helt klart inspirerad att både skriva nya dikter själv och läsa mer av Gäddnäs övriga diktsamlingar framöver och avslutar det här reportaget av finlandssvensk poesi från 1999 med en av mina favoritdikter från Hon. Med ludna tasssar:

”nu finns inga odjur
i min skog
och månen lyser blek och god
jag ylar själv och skrattar djärvt
som säven samlar vindens sus
och vågen formar månens ljus
jag är här
och det är allt”