Jag har nu kommit fram till det 16:e avsnittet av totalt 20 stycken i denna serie om finlandssvensk poesi från 1980-2000 och jag hoppas ni som har följt serien tycker det är lika intressant att läsa om som mig.

Vi har nu kommit till det gyllene året 1996 varifrån jag har läst fyra diktsamlingar från Svenskfinland och som ni kan läsa om här.

Först ut är Avgudanakenhet (Författarnas andelslag) av Berndt Berglund (född 1965) från Kristinestad i södra Österbotten.

Det första jag reagerar på är hur jag kan ha missat en sån här skicklig poet som debuterade med just Avgudanakenhet 1996 som därefter följdes upp av några romaner och diktsamlingar. Berglund är en poet med ett stort P som både har djup fantasi och ett skarpt diktspråk.

Det är inte nån munter diktsamling jag har framför mig, men eftersom den är så välskriven så slukar jag den ändå rakt av. En bit in i Avgudanakenhet skriver Berglund:

”Släktet flyr tiden
bortom odragna gränser
var evigheten talar
i form av landskap
och regn”

Sådan här poesi är lika tilltalande för min blick som memma med grädde och socker är för min mun. Berglund skiver både arkaiskt och tidlöst på samma gång och jag kan inte sluta läsa dikterna som tornar upp framför mig.

Jag fortsätter att läsa Avgudanakenhet där mänskligheten pulserar genom ett mörker omsluten av en tidlös tid som blöder oktoberträd och aftonregn i violetta nyanser och efter ett tag växer även kärleken fram ur diktsamlingens skuggor och gnistrar som vackra stjärnfall. Berglund skriver som en joker i poeternas kortlek och överraskar med både kvicka och djupa dikter som är så gott som omöjligt att inte tycka om.

Jag avslutar mina väl valda ord om Avgudanakenhet med att citera den namnlösa dikten på sidan 57:

”Sedan länge
inuti din trygghet
gror min havre
i skepnad av en ängel
som finner sin himmel”

Den andra diktsamlingen som jag läst från 1996 är Sällsam fågel (Taborförlaget) av Lars Cederberg från Jakobstad, där det bland annat står följande på baksidan av bokpärmen:

”Postiljonen Lars Cederberg i Jakobstad har varit en efterlängtad person. Hans fotsteg i trappan har välkomnats av många. Och alltid har han lämnat något efter sig: brev, kort, telegram och oräkneliga julkort. Postiljonens väska har varit en skattkammare. Lars Cederberg var postiljon i sin hemstad under 34 år.

Lars Cederbergs stora passion är poesi. Karin Boye och Stig Dagerman är hans favoriter. Men han skriver också själv lyrik från stämningsfyllda poem om naturens skönhet till enkla och personligt färgade dikter om den Herre han velat följa hela sitt liv.”

Då är vi här igen. Varför verkar det vara så svårt att skriva innovativ kristen lyrik? Efter att jag har läst några sidor i Sällsam fågel vet jag vad resten av boken kommer innehålla. Same old story och säkert blir vissa lyckliga av sådan lyrik, men jag blir lite less då överraskningsmomenten i Cederbergs poesi är lika med noll och själva diktspråket följer den standardall som tycks vara a-o inom kristen lyrik som jag läst (med några få undantag).

Det känns som om Sällsam fågel är skriven för de redan frälsta, där Cederberg bland annat skriver inledningsvis i dikten Långt borta – dock nära:

”Långt borta, där norrskenet brinner
och den yttersta stjärnan ler,
där rymden i intet försvinner,
dit när väl bönen jag ber.”

Det här är utan tvekan några av de bättre raderna i Sällsam fågel och när Cederberg skriver om naturens skönhet blir det ju ändå lite småtrevligt till och från, även om diktsamlingen känns att vara skriven från typ 1930-talet och inte från 1996.

Inget Halleluja blev det då för min egen del efter den här läsningen. Snarare funderingar på varför verkar så många kristna poeter vara så rädda för att göra nåt nytt med sin poesi än att vandra på de trygga vägarna som x-antal poeter gjort före dem och bara nöja sig med det?

Den tredje diktsamlingen som jag har läst från 1996 är Sandkorn vid havet (Förlag Car-ma) av Carita Hellström (Född 1940) från ön Norrskata i Åbolands skärgård.

Introtexten är lite speciell i denna diktsamling där Hellström nästan ursäktar sig för att hon ger ut boken i fråga. Hon skriver inledningsvis i förordet:

”Avsikten med den här boken var att den skule bli en diktbok. Man man har sagt att jag inte kan skriva dikter. Och jag vill inte polemisera i en sådan sak. Men det finns många som vill läsa min texter.”

Ens förväntningar på Sandkorn vid havet blir ju inte direkt större efter att ha läst såna rader. Men när man gett sig in i leken, får man leken tåla och jag plöjer mig genom nästan 130 sidor av dagboksdoftande poesi som behandlar allt från utsikten från författarens köksfönster till funderingar om kärlek och rymd.

Kvalitén är oerhört skiftande i Sandkorn vid havet som gör läsningen lite jobbig och speciellt vid de längre dikterna känns det som att raderna aldrig ska ta slut. Men sen blixtrar det till ibland och jag undrar nästan om det är samma poet som skrivit några av dikterna.

För att ni ska få ett litet hum om Hellströms poesi från 1996 så citerar jag här några rader från ett par olika dikter och inledningsvis från dikten Bostadsdröm:

”Varje dröm som inte har fått blomma
fanns i mitt medvetande
och grät hela tiden.
förbjudet, stilla, obevekligt.

Man gråter inte,
i ett samhälle
där endast lönsamheten räknas.

Utan pengar – ingen mat, ingen bostad.
Måste man offra sitt verkliga liv
för att tillfredsställa kroppens behov?”

och några sidor längre fram i Sandkorn vid havet från dikten Det ofattbara:

”Vem har sagt att allt är färdigt tänkt
klart utmätt;
så här är det,
inte längre,
inte högre,
inte djupare.
Livets dimensioner?”

När jag läser Sandkorn vid havet känns det som att författerns frustrationer (över en del ämnen i livet) kokar över tillsammans med poesin. Fast riktigt poetiskt blir det aldrig och det är väl det jag saknar mest i boken framför mig som mer känns som en dagbok än en renodlad diktsamling. Iof inget fel på hybrider, men nog hade Sandkorn vid havet mått bra av en stänk av mer poetiskt djup.

Sist ut för denna gång så har jag läst Där kärleken är en dunkel och förödade företeelse (Schildts) av Martin Enckell (Född 1954) från Helsingfors.

Med handen på hjärtat så har jag aldrig blivit så skrämd av att läsa poesi som att läsa en tidigare diktsamling än denna av Enckell, där hela läsupplevelsen kändes som en febrig mardröm som jag försökte skaka av mig efteråt. Aldrig har jag läst så mörkt poesi från Svenskfinland tidigare och jag minns faktiskt inte ens vad diktsamlngen i fråga hette. Det kändes mest som jag ville springa ifrån den och glömma att jag ens läst boken. Förbannad kändes den. Kan inte förklara det på nåt annat sätt.

Nu har det då blivit dags att ta del av Enckells diktsamling ån 1996 vid namn Där kärleken är en dunkel och förödande företeelse och ett par sidor in i diktsamlingen skriver Enckell:

”och dödsskriet,
en döende stjärnas skri av ljus
skallande genom universum”

Muntrare än så här blir inte resten av dikterna i boken framför mig. Det är en becksvart och Gudlös värld som Enckell målar upp med sin poesi; en fördömd plats där lidandets sol går ner över skuggmänniskornas antiparadis.

Om jag var på rätt humör för sådan här slags poesi skulle jag ge högsta betyg till Enckells mardrömsvackra poesi som äter upp ljuset i min blick. Men när man har haft bättre dagar och världen 2025 känns mörkare än på länge så känns det lite för mkt att späda på ännu mer ångest på ångsten som redan finns där. Därefter kan jag inte ta till mig denna poesi på ett rätt sätt i livet just nu.

Avslutar denna reflektion av Enkcells poesi från 1996 med några fler rader från boken framför mig:

”återvänder,
fjättrad till kistor
som läcker tungt ljus”

Summan av kardemumman är att de diktsamlingar som jag läst från 1996 har stor variation när det både gäller innehåll och kvalité, men är helt klart intressanta på sina olika sätt. Ska bli spännande ett se vilka diktsamlingar jag får tag på från 1997 som jag återkommer med mina tankar om framöver.