Finlandssvensk sci-fi lyrik på ett svenskt förlag, kan det vara nåt? Kanske det kanske. Det beror nog på vem du frågar och på Vendels förlag står det bland annat följande om diktsamlingen och poeten i fråga:

”De jordbundna är ett science fiction-epos om människorna som inte kan fly. I sin debut närmar sig finlandssvenska Emma Kanckos dem som blir kvar när de förmögna lämnat jorden. Det är ett dystopiskt diktepos om explosioner, hunger och framtidshopp.

Emma Kanckos är född 1989 och bosatt i Jakobstad. De jordbundna är hennes debutbok, men hon har tidigare medverkat i tidskrifter och i Vendels förlags debutantantologi Ny poesi 2023.”

Mitt första intryck efter att ha läst ut De jordbundna är att jag vill gilla den mer än vad jag gör och diktsamlingen tillhör utan tvekan en av de svagare utgivningarna på det eminenta Vendels förlag som sällan gör min läslust besviken.

Jag upplever att Kanckos vill så mycket med sin debutdiktsamling att det knakar i tårna, medan jag läser den prosadoftande poesi som speglar en värld där mänskligheten försöker leva vidare i en rymd efter att mamma jord tackat för sig.

Som läsare av De jordbundna får jag ta del av en bunt olika samhällsgrupper som reflekterar över sin verklighet i denna dystopiska framtid (som inte känns för avlägsen). Flyktingen, Sångerskan, Systrarna, Mamman och Bergsklättraren är några av dessa och i Forskaren kan jag bland annat läsa:

”Utanför
en värld av mörker,
syra och slem;
detta vårt hopp om en eftervärld
som ska växa fram.”

Inga glada miner här inte och dystopins klockor klämtar i den brutala framtid som Kanckos skriver om och ett till problem med diktsamlingen är att jag skulle önska lära känna personerna mer än det skrivs om dem i De jordbundna. Nu känns det som jag mest får nosa på karaktärernas tankar om den nya osköna verklighet i framtidens mörker som Kanckos skriver om. Prosapoesin känns sålunda mer ytlig än djup och det är just själva djupet som jag som läsare skulle vilja sjunka ner i, i en sådan här diktsamling.

Ändå måste jag medge att jag uppskattar Kanckos mod att skriva om ett ämne som detta och trots en del gnäll från undertecknad så har De jordbundna sina ljusa stunder och det är framförallt Kanckos passion för själva skrivandet som lyser som Polstjärnan genom diktsamlingen. Alla poeter ska börja någonstans, inte sant?

Jag avslutar mina tankar om De jordbundna med några rader som behandlas av Astronauten som sammanfattar rätt mycket av mina intryck från läsningen:

”Bara mina andetag
och hjärtat som trummar
när jag vaggas till sömns av universum.”