Hej Rosanna. Du är aktuell med diktsamlingen Det Jakobstad ingen vill ha. Kan du berätta lite om framkomsten av boken och hur kändes boken att skriva för dig?

– Egentligen ville jag skriva en annan bok och påbörjade också en fiktiv berättelse som inte alls handlade om mina erfarenheter. Däremot återkom jag till dikter om våld i skolmiljö, övergrepp, barndomstrauma och utanförskap. Till slut skrev jag nästan endast dikter utgående från min barndom och tonår, vilket gjorde att jag tog vägen in på autofiktion. Det Jakobstad ingen vill ha var ingen rolig diktsamling att skriva.

Tidigare har jag skrivit ur fiktiva karaktärer som jag sedan utvecklat till någon slags berättelse. Nu utgick jag från egna erfarenheter och minnen, dessutom sådana minnen som jag helst skulle vilja glömma. För att klara av att skriva om det som hänt fiktionaliserade jag händelserna. Om jag skulle ha skrivit exakt så som det var, skulle det inte ha blivit en bra bok för det första och för det andra skulle jag inte emotionellt ha klarat av att göra det.

Nu känns det som att jag utpumpat allt jag behöver ur det här ämnet för en god tid framåt. Flera böcker om mig själv vare sig vill jag eller behöver världen läsa på många år. I framtiden vill jag skapa andra typer av litteratur.

Du är en av de nominerade till Svenska Yles litteraturpris 2024. Ett stort grattis! Hur mycket betyder en sådan här nominering för dig?

– Tack! Alla nomineringar och pris betyder såklart mycket för mig. Med den här boken känner jag på ett personligt plan ett extra erkännande. Det var inte många som såg mig i min barndom. Att nu bli sedd och förstådd i det jag varit med om är ett pris i sig självt.

Du är ju den finlandssvenska poet som förmodligen syns mest i media sedan några år tillbaka här i Finland. Hur känns det med all uppmärksamhet? Är det mest positivt eller finns det negativa sidor av detta också?

– Roligt, pinsamt, skamligt osv. Tudelat att få mycket medial uppmärksamhet i Svenskfinland. Fokus har i många intervjuer ofta legat på mig som person och inte alltid på min diktning. Nu har jag lärt mig att tacka nej till sådant som inte känns bra och som tar upp min tid mer än vad det ger.

Jag vill förbättra världen (naivt men ja, det är sanning) och väcka diskussion, att se snygg ut på bild i tidningen är inte intressant för någon. Att kunna förmedla viktig tematik såsom hur vi stoppar våld i barndomsmiljöer via min diktning blir jag gärna intervjuad om däremot.

(Foto: Jennifer Granqvist)