Hej Mikaela. Du debuterade nyligen som poet med diktsamlingen De drömda flickorna (Ellips, 2024). Hur känns det att syssla med poesi efter att ha skrivit noveller, romaner, dramatik och barnböcker tidigare?

– Fast jag huvudsakligen betraktar mig själv som prosaist har jag alltid rört mig mellan genrer. Min prosa har ur många aspekter legat mycket närmare lyriken än den handlingsdrivna prosan, så det känns egentligen inte hemskt mycket annorlunda för mig att flytta mig lite längre in i lyriken. För mig är att skriva att röra på sig, alltid. Och i lyriken finns också klara narrativa spår, spår av prosan – och också dramatikens sätt att vara i rum brukar smyga sig in i det jag skriver, så också i lyriken.

För mig handlar det mest om vad texten tar för form, inte så att jag skulle tänka att jag ska skriva i just den formen. Det här som skulle skrivas nu kunde bara se ut så här. Det kunde inte bli prosa, det kunde inte sägas eller skrivas på något annat sätt.

Vad är dina känslor kring De drömda flickorna, nu när den finns ute på bokhyllorna?

– Jag känner mycket varmt för den världen, för de drömda, och tycker om att den finns där ute på hyllorna. Den är en del av mitt hjärta. Jag tycker också om att läsa ur den när jag uppträder, och på det sättet ännu vara i den. Men i mitt skrivande har jag förstås rört mig vidare och skriver annat, rör mig i andra världar. Jag kan nog oftast känna starka band till mina tidigare verk, de är alla länkade samman med mig, och med varandra.

Vilka var de största skillnaderna att skriva en diktsamling istället för en roman och känns det som om poesin är någonting du vill fortsätta med i framtiden?

– Poesin har nog alltid varit närvarande i mitt liv, så det känns inte som någonting nytt eller främmande eller obekant, den har bara hittills mest funnits i mina romaner, i dramatiken – och som sådan i min privata skrivsfär, och där varit en sak mellan endast mig och poesin.

Hur eller vad som kommer att finnas i framtiden vet vi inte, men vi vet att sådant som visat sig vara möjligt kan vara möjligt igen, men att också det vi inte vet någonting om kan uppstå ur det som funnits. Det tycker jag är spännande att tänka på.

(Foto: Nina-Maria Oförsagd)

(Omslag: Emma Strömberg)