Jens Unosson är född 1974 och uppvuxen i Lövånger, Västerbotten, numer bosatt på en liten gård på landet där han lever som självhushållande odlare, naturvårdare och skribent.

Jens har sysslat mycket med musik genom åren och är bland annat medlem i det psykedeliska trancerockbandet The Spacious Mind som grundades i början på 1990-talet. Han är nu aktuell med diktsamlingen Luften som kunde tala (Ord och Visor förlag)

Hej Jens. Vad är poesi för dig?

– Poesi inrymmer väldigt mycket – givetvis viljan och förmågan att använda ord som uttryckssätt, liksom viljan och förmågan att ta del av det som uttrycks i ord. Men jag ser det även som ett förhållningssätt till omvärlden, ett slags filter genom vilket somliga beskådar det som där pågår. Jag tror personligen att mänskligheten skulle tjäna på att fler nyttjade detta filter, världen torde då kunna bli både vackrare, långsammare och mer lockande gåtfull.

Du är aktuell med diktsamlingen Luften som kunde tala. Vad betyder boken för dig nu när den är klar och kan du berätta lite om processen att skriva den?

– Boken kan sägas bestå av två olika stämmor, som löper på varannan sida, men de behandlar i stort sett samma ämnen. Den ena stämman är dock mer prosaisk, bitvis närmast dokumentär, medan den andra är mer drömsk och trevande.

Den prosaiska delen skrevs under sommaren 2022, den andra vintern-våren 2023, och sedan arbetade jag en del med att få växlingen dem emellan lämpligt harmonisk. Jag tänker på det som en enda lång dikt, där teman kommer och går, trådar tappas och tas upp på nytt, och även om boken inte blir läst så av andra känns det viktigt för mig att jag själv känner hur sidorna knyter an till varandra, åtminstone på något slags undermedvetet förnimbart vis.

Jag har gett ut många skivor under åren, som medlem i olika grupper och i eget namn, men förvånades över att känslan av att ha fått en bok utgiven är så olik den med skivorna. Kanske för att jag tänker på böcker i allmänhet som mer lättillgängliga, både till form och innehåll, och att jag därmed blottlägger mig själv på ett annat vis än vad jag gjort med musiken.

Å andra sidan vet jag ju att poesi knappast kan beskrivas som en tröskelfri värld och att boken säkert är minst lika skugglevande som skivorna. Luften som kunde tala är förresten på många sätt starkt knuten till min senaste skiva i eget namn, Be As Good To Others As They Are Not To You, från 2022.

En rolig sak med boken är att min flickvän, Jannike Lundgren, utkom med sin andra roman (Till minnet av Lajka, Black Island Books) i stort sett samtidigt som mitt släpp, och vi har gjort gemensam sak i detta, bland annat genom ett framträdande vi kallar ”Naturen talar, men vill vi höra?”.

I min recension av Luften som kunde tala jämför jag dig som miljökämpen Göran Ekström från Vasa. Har du läst någonting av honom? Om inte så rekommenderar jag hans diktsamling Tillfälligt upphängd i tillvaron.

– Han är mig dessvärre okänd, men jag kollade upp honom nu – läste din recension, samt en intervju i vilken han pratade om djupekologi, så där finns förstås en hel del beröringspunkter.

Hur illa skulle du säga att Moder Jord mår 2024? Jag menar är det kört för mänskligheten p.g.a. alla utsläpp och miljöförstöringar redan nu enligt dig och vad skulle behövas göra för att rädda det som räddas kan?

– Jag kan inte säga annat än att år 2024 är tämligen erbarmligt på de flesta fronter: politiskt, biologiskt, socialt, kulturellt och så vidare. I stort sett ingenting som mänskligheten ägnar sig åt är ”hållbart”, utan enbart tärande, och så har det varit under mycket lång tid.

Själva planeten överlever nog ett bra tag till, men vad gäller arterna som bebor den är jag mer tveksam. För egen del bryr jag mig kanske inte så mycket om huruvida mänskligheten går under eller inte, det som gör att jag är aktiv inom miljörörelsen, inte minst skogsfrågan, och lever på det här viset, är istället allt icke-mänskligt liv: djurens och växternas.

Det är för dem jag kämpar, alla de som utrotas, dödas, trängs undan av mänskligheten, för att vi har fått för oss att vi har rätt till något slags härskarroll på jorden, där allt annat levande kan och ska underordna sig våra påstådda behov. Den så kallade gröna omställningen, som bland annat kidnappat Skellefteå kommun, där jag bor, är ett slående exempel på denna härskarroll, där vi mycket brutalt expanderar det redan pågående angreppet på naturen – med fler gruvor, vindkraftverk i känsliga skogar och så vidare – för att ”rädda klimatet”! Helt barockt.

Ser man på det ur ett lagom radikalt perspektiv finns det siffror som pekar på att om mänskligheten kunde mötas i den standard som rådde i Sverige på 60-talet, skulle vi hålla oss inom de planetära gränserna. Detta betyder alltså att vi i de rika länderna får sänka vår standard något, medan de fattiga länderna tillåts höja den. Sverige på 60-talet kan knappast sägas ha varit ett armodets land, så en sådan målsättning borde egentligen inte vara särskilt svårsmält för just någon, tycker jag. En omställning av den här typen skulle dock främst syfta till att ”rädda” klimatet, medan den positiva effekten för den biologiska mångfalden antagligen är på gränsen till försumbar.

Min personliga uppfattning – och den är säkerligen mer svårsmält, men effektiv både för klimatet och den biologiska mångfalden – är att vi dels kraftigt behöver minska befolkningstillväxten och avveckla den storskaliga industri som servar människorna från vaggan till graven, dels att vi omedelbart ser till att ge permanent skydd åt all ännu oskyddad natur med höga biologiska värden, samt påbörjar en lika omedelbar restaurering av brukad natur med målet att minst 50% av den med tiden ska vara återställd till något som liknar naturliga ekosystem. Vi behöver även förvilda delar av planeten, kanske till den grad att människor bannlyses i dessa områden.

På ett mer individuellt plan anser jag att människorna måste stanna upp och fundera på de verkligt basala behoven i livet – mat, värme, tak över huvudet – och viga mer av sin tid åt att jobba med dessa, än med de yrken som idag är förhärskande och i rent existentiell mening inte sällan helt meningslösa. Odla din mat, hugg din ved! Konsumera mindre, skriv mer poesi!

I motkultursbibeln Shelter skrevs det redan för drygt 50 år sedan så här: What would life be like with less energy consumption? We’d make our own clothes, we’d again demand quality commercial products. We’d grow much of our own food, and it would taste better. We would again make things with our hands; we would build and maintain our own houses. The air would be cleaner because we’d drive less, fly seldom, and life would be less hectic. Less centralized corporate production, more local cottage industry. Less machine labor, more muscle-use, better health, rediscovery of dormant capabilities. We’d make our own music.

Diktsamlingar och poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Det är svårt att säga var gränsen mellan inspiration och omedveten infiltration går! Jag började läsa – och skriva – poesi när jag var tretton, men första gången jag verkligen knockades var fyra år senare, när jag på en bokrea hittade Gunnar Ekelöf i Svalans svenska klassiker. Han är fortfarande den av de svenska jättarna som jag håller högst.

En annan stor favorit är Gary Snyder, dels i rollen som poet och essäist, men även som filosof och praktisk föregångare. Kan nämna nästan vad som helst av honom, men Axe Handles, Earth House Hold, Old Ways är alla magnifika. Sistnämnda finns även i en fin översättning av Thomas Mera Gartz.

Jag gillar också Snyders kompanjon Lew Welch och i gänget runt dem, mer eller mindre, finns eller fanns flera andra spännande poeter som jag långsamt börjat bekanta mig med – Joanne Kyger, Doc Dachtler, Steve Sanfield, Nanao Sakaki, Ed Varney med flera.

Överlag har jag en definitiv fäbless för poeter där jag uppfattar, eller tror mig uppfatta, ett slags samförstånd oss emellan – även bortom det skrivna alltså – som hos Olav H. Hauge och Thomas Tidholm, eller de av mig mer nyligen upptäckta Bengt Hansson och John Haines. Svårt också att bortse från Harry Martinson, som jag uppskattar både som poet och tänkare.

Det är lite spännande att både du och jag är födda det gyllene året 1974 och jag har bott och du bor fortfarande kvar i Västerbotten. Vad är det du uppskattar mest med att bo där?

– Jag har aldrig bott någon annanstans, och mina rötter finns utöver här bara några stenkast bort, i Norrbotten och Jämtland, så jag har ytterst lite att jämföra med. Men jag när en stor kärlek till den inte så tillrättalagda kärvheten, både hos landskapet och människorna. I den mån kärvheten nu finns kvar, alltså.

De regionala särdragen tenderar att bli allt färre, världen och människorna alltmer likriktade. Även ute på landet, där jag bor, är det i huvudsak samma typ av industriella sammanhang som överallt annars – här i formen av industriellt, giftbaserat jordbruk på ena sidan, industriellt, skövlande skogsbruk på den andra.

Icke-bebyggda platser vid havet, eller en av de sällsynta kvarvarande gammelskogarna, utgör dock fortfarande tempellika tillflyktsorter för mig. Jag tycker också att det är viktigt att vi som vill något annat ser till att göra oss bofasta, att gräva ned oss i jorden, så att inte allt det andra, det destruktiva, får ta över utan att ens möta motstånd. Att bo här är för mig således både ett arv och en slags kampmetod!

Hur är din relation till finlandssvensk lyrik?

– Om inte obefintlig, så i vart fall synnerligen rudimentär! Jag har inte läst särskilt mycket ens av Södergran eller Diktonius. Bo Carpelan tycker jag om, inte minst Gården och Källan. Vidare fann jag i Kurt Levlins Ro, bror en originellt vemodig ton. Den i särklass största upplevelsen jag haft vad gäller finlandssvensk poesi, liksom en av de största när det gäller poesi överhuvudtaget, var dock när jag under andra halvan av nittiotalet snubblade på Josef Julius Wecksells makalösa dikt På moln stod du.

Jag var nere och botaniserade i magasinet på stadsbiblioteket i Skellefteå, och hittade boken Strandhugg i svensk poesi, utgiven av FIB:s lyrikklubb på 70-talet, där dikten samt en kortare diktanalys och biografi över Wecksell fanns med. På moln stod du slog nästan bokstavligen undan benen på mig och jag har alltsedan dess försökt sprida dikten bland vänner och bekanta.

Hittills har jag emellertid inte upplevt att någon påverkats lika starkt av den som jag gjorde. Vid rätt sinnesstämning är det fortfarande en för mig rent hisnande känsla att läsa den. Lika hisnande är förstås själva historien om Wecksells liv, sjukdom och den eviga tystnad han landade i. Den uppmärksamme kan finna en blinkning till honom, eller dikten snarare, i min bok.

Några år efter fyndet i magasinet hittade jag Wecksells Samlade dikter på en loppis, fast jag har kanske inte spenderat lika mycket tid med den som jag borde. Men jag är ofta en aning långsam på det viset – Hauges Använd inte sandpapper hade jag till exempel ägt i säkert femton år innan jag till sist läste den, och tyckte att det mesta i den var fantastiskt. ”Set and setting”, som det talades om en gång i tiden!

(Författarfoto: David Johansson)

Här bjuder avslutningsvis Jens på några dikter från Luften kunde tala:

Att gå på alla fyra genom blåbärsriset
som björnen
är något annat

I det varandet öppnar sig
dofterna
jag annars missar

Min nos
så effektiv
i gryningsljuset

Sedan står solen högt på himlen
och jag reser på mig,
människa igen

Natten är en vän som drar mig med,
den tycker att jag borde se mer än
bara dagen

Den säger
dagen är något övertydlig

Jag är mer att upptäcka, innesluten
mellan stjärnorna
och den fuktiga jorden

Jag är där mysterierna bor
Tillsammans går vi, jag barfota
stigarnas rötter känns knappast alls
under valven

Eller så är de snarare som gamla bekanta
som berättar för mig
precis var jag är

Förklädnaderna
spöke, djur
är nötta
Hålen växer
och tar över

Snart hänger bara trådar kvar på galgarna

Jag lämnar dem där
Behöver dem inte längre

Jag har ådragit mig en osynlighet
och lukt av best

I nätterna, prasslet bland stammarna
och gräset
Det är jag

Den ringa förnimmelsen av närvaro du inte ser
Det är jag