Söndagsmorgon och början på november. Frost ute och vaknade för tidigt igen. Eller lade jag mig försent? För det är väl under tidiga mornar, innan dagen har vaknat som jag tänker som klarast och skriver som bäst.

Högen med diktsamlingar som ska recenseras (som har växt med tiden) stirrar på mig och säger att det är dags för en ny recension här på nickopoet.com och det är dagens sanning.

Denna gång har jag läst diktsamlingen Luften som kunde tala av västerbottningen Jens Unosson som är lika gammal som mig, dvs halvvägs till hundra. Att bedöma av fotot på Unosson på insidan av bokpärmen kunde jag innan läsningen av boken i fråga sätta en femtiolapp på att poeten i fråga är en miljökämpe av samma kaliber som min gode författarvän Göran Ekström från Vasa och efter att ha börjat läsa Luften som kunde tala insåg jag fort att jag hade rätt.

Mina första intryck efter att ha plöjt genom Luften som kunde tala är att det är en mastig diktsamling på över 120 sidor. Dikterna känns personliga och har en dagboksdoftande aura runtomkring sig och innan jag går vidare med mina tankar om boken i fråga så citerar jag här vad Ord & Visor skriver om Unossons diktsamling på sin hemsida:

”Jens Unosson är född 1974 och uppvuxen i Lövånger, Västerbotten, numer bosatt på en liten gård på landet där han lever som självhushållande odlare, naturvårdare och skribent.

Intresset för det vilda, kärleken till djuren och skogen samt civilisationskritik genomsyrar de flesta av hans texter.

”Jag håller på dem som bodde i stenarna, även om de förlorat och kanske är döda allihop.”

Jens Unossons debutsamling är utsträckt hand till den natur han omger sig med. I hans dikter lyser starka tvivel på människans självpåtagna hegemoni fram. Kärleken  är ett annat bärande tema.”

Det finns en hel del ingredienser i Luften som kunde tala som får en att inse hur mycket av det som kan ge lycka i livet finns överallt runtomkring oss och som vi människor tycks ta så lätt förgivet.

Unosson skriver om att vara lycklig i det enkla, med djuren omkring sig. En sann naturvän ända uti fingerspetsarna och jag önskar att jag kunde vara lika icke-materialistisk i mitt tänk som diktjaget är i boken framför mig, där Unosson skriver rader som:

”Jag är lycklig

Om än bara i den stunden, med
alla ting helt kort på plats:

Den kurrande katten

Ljuset i natten som är på ingång

Den nyfödda sommarens växlighet

Att hon varit här”

Jag fortsätter läsa Luften som kunde tala och det är den ärliga tonen i dikterna som får mig att ta Unossons poesi på allvar. Det här är en diktsamling som behöver mycket tid, eftersom det finns så mycket i den. Förutom dikter om livet sett ur en miljökämpes hjärta, så finns även stämningsfulla fotografier på bondgårdar och djur i diktsamlingen som faktiskt tillför en hel del bonuscharm till diktsamlingen.

Till och från får dikterna i Luften som kunde tala en meditativ känsla som den här dikten som jag citerar rakt av (och som jag gillar mycket):

”Jag lindar mig runt urberget

Först lägger jag bara fingrarna emot,
sedan armarna

benen
fötterna

Huvudet låter jag vila på den mossklädda
toppen, med högra örat nedåt

Och så lyssnar jag på vad som pågår

Det är mycket

Jag kan först inte särskilja alla ljuden

Men så hittar jag in i dem,
kan tyda dem,
separera dem från varandra

Då uppstår något

Jag kan inte klä det i ord,
det är utomspråkligt eller förspråkligt

Oviktigt vilket”

Avslutningsvis, måste nog säga att Luften som kunde tala är bland årets bästa diktsamlingar som jag har läst. En sorglig, men samtidigt vacker diktsamling som växer med tiden. Rekommenderas varmt!