Det har blivit dags att skriva några rader om Per Högbergs senaste diktsamling Gränser, där författaren filosoferar på poetiskt sätt om gränser som existerar i samklang med mänskligheten.

Några sidor in i Gränser skriver Högberg:

”Var går gränsen
för vad människan
kan ta sig till
vad den kan
utsättas för
när spärrarna
släpper en efter en
tills förnuftet helt
har satts ur spel”

När jag läser Gränser så känns det lite som att dyka ner i en spegelbild av vår värld, där människorna mer eller mindre forceras in i olika hörn för passa den agenda som har skapats för dem. Diktjaget känns både desperat och undersökande på samma gång.

Diktsamlingen är en rätt tydlig spegel på hur samhället fungerar, där diktjaget ifrågasätter våra roller i det skådespel som de styrande människorna konstruerat. Jag läser vidare och får ta del av såväl frågor som svar på problem i samhället varvat med rader om hur människan ständigt är kontrolleras:

”Grindar & stängsel
staket & murar
ingen går säker
där faror lurar
överallt kameror
i tillvaron vår
som skyddar bevakar
oss där vi går”

Jag fortsätter att läsa Gränser och får följa diktjaget på en resa mot mänsklighetens slut som även känns som en början. Högberg skriver:

”allting är nollställt
allting är nytt
du minns varken tid
rum eller flykt”

så som vi kommer
är så som vi går
vi vet ej från vart
ej vart som vi går”

Kort och gott: Gränser är en tänkvärd diktsamling som ibland är lite för rakt på sak för sitt eget bästa. Helt intressant läsning dock!