Jag behöver inte läsa längre än till första dikten i Slarvigt upphängda horisonter (fantastisk titel!) av Thomas Wahlström, innan jag inser att det här är en diktsamling som jag kommer att uppskatta. Wahlström skriver :

”Jag skriver
”jag lever”
i min almanacka
varje morgon

en påminnelse om
motsatsen

om inte döden
är närvarande
är inte livet det heller”

Jag fortsätter läsa Slarvigt upphängda horisonter och får följa med diktjaget på en vardagsdoftande resa genom en smådunkel och en väldigt närvarande och emotionell läsupplevelse, där jag bland annat läser dikter som handlar om diktjagets Försök till Semester och vidare till rader som handlar om att Varje dag bär på två nätter.

Jag gillar definitivt det ärliga och avskalade språk som Wahlström använder sig av i sin poesi. I början av dikten Biografi läser jag:

”Jag gick på bio
men såg aldrig filmen
satt bara av tiden
med utspillda popcorn runt fötterna”

Blir man inte sugen på att läsa vidare efter en såna rader så säg? Både passionen och hantverket för själva poesin sköter Wahlström utan några större problem och jag inser rätt fort att det här är en poet jag vill läsa mer av efter att ha läst ut Slarvigt upphängda horisonter. Att skriva mycket om lite, utan att det blir för mycket, skulle jag säga är Wahlströms stora styrka som poet.

Avslutar den här recensionen med en av mina favoritdikter från samlingen vid namn Skuggors kalligrafi:

”Jag går till dikten
för att försöka
få en skymt av skuggorna
från poeternas pennor
dansa över vita papper

lika ofta sitter jag kvar
vid mitt skrivbord
och önskar att dikten
kan tänka sig
att gå
till mig”