Emma Helgesson arbetar som karateinstruktör och behandlingsassistent med inriktning på beroendesjukdomar, hemlöshet och psykisk ohälsa. Hon skriver med övertygelsen om att den andre är en illusion. ”Jag gillar inte folk, men jag älskar människor”, säger Emma som är född 1975 i Hudiksvall, nu boende i Stockholm.

Hej på dig Emma. Du har nyligen gett ut ett litet dikthäfte vid namn Till Seppo (Trombones svavelserie). Kan du berätta lite om tillkomsten av dikterna?

– Jag började skriva på de här dikterna för många år sedan, när jag jobbade på ett lågtröskelboende. Det finns alltid människor som kommer innanför huden på en och det tycker jag kan vara en kvalité som människa att låta det hända – men som ”proffs” ska man hålla distans. Som poet däremot! Jag ville skriva ett minne, jag ville skriva något för att hålla Seppo levande, och alla de andra vi förlorar till missbruk och psykisk ohälsa.

Det har ju gått några år från ditt förra dikthäfte Så mycket stolthet man har råd med (2009, Trombone). Har du gett ut någonting efter det som jag missat?

– Det var faktiskt en roman, om än i det kortare formatet på 150 sidor. Sedan dess har tiden till skrivande varit lite knapp, men jag har publicerat några dikter i till exempel tidskriften Provins.

Vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Det är det naturliga sättet för mig att processa och förstå livet… tror jag i alla fall.

Vad är poesi för dig?

– Poesi är text och känsla kombinerat, det är sättet jag fungerar på. Jag är en ordbaserad varelse, men favoriserar inte mängd.

Förutom att du skriver poesi så sysslar du med karate och har en karateklubb m.m. Har du aldrig funderat på att skriva en diktsamling om den sporten? Det vore ju rätt spännande läsning.

– För kanske 25 år sedan gick jag en skrivkurs, min första text där handlade om ett träningspass i dojon, jag kanske ska leta reda på den. Annars är kamparter symboliskt en del av det hårda i universum, poesi tillhör den mjuka principen. De kompletterar alltså varandra utan att behöva korsas.

Varför tror du att poesin känns så komplicerad som den tycks göra för många människor, när den har så mycket att ge?

– De hade nog otur från början. Kanske blev de påtvingade någon författare i skolan som var svår att relatera till men som skulle vara ”kvalitetspoesi”. Den enda kvalitén som behövs är ju att orden rör vid något just i mig – eller dig, och det kan ju vara helt olika poeter och stilar som når fram.

Berätta lite om grejen med svavelserien på Trombone.

– Det är en kanonidé, litet format, lätt att ha i fickan, billigt (och billigast direkt från förlaget dessutom). Sen är det en stor spännvidd på författare och texter – buss på bara!

Avslutningsvis, hur är din relation till finlandssvensk poesi?

– Nja, den har varit klen, får jag säga. Södergran, Forsström… Men nu har jag ju hittat dig och följer dit du pekar, av både tidsbrist och lathet läser jag mest det som råkar dyka upp.

Får jag gå från finlandssvenska är Kalevala bland de största läsupplevelser jag haft. Kanske för att jag kände igen en del av de gamla sångarna från shamanska ceremonier jag varit på. Och något av kargheten som tilltalar en norrlänning i diasporan.

(Foto: Conny Helgesson Ferm)