Vad vore fredagarna utan en diktsamling i favoritfåtöljen? Det skulle jag kunna skriva en roman om, men avvaktar med detta uppdrag till ett ev. senare tillfälle.

Det har nu blivit dags att sätta klorna i Mija Åhlanders debutdiktsamling Oskiftat arv och det ska bli spännande att se vad denna bok har bjuda på vars omslag är prytt av en till synes vardaglig krukväxt.

Min första känsla innan jag öppnar boken framför mig säger att det här blir nog en rätt stillsam upplevelse i poetiskt format som kommer att uppenbara sig för mig. På baksidan av Oskiftat arv läser jag bland annat: ”Mija Åhlander har sedan debuten 2014 fortsatt författandet. Hennes noveller känns igen på det att hon med närhet och värme uppmärksammar ”den lilla människan” – i vardagens alla umbäranden och bestyr – liksom de stora frågorna om livet och förgängligheten. Hennes språkliga röst närmar sig ofta poesins och i denna hennes första diktsamling förvaltar hon sina minnen från uppväxten i samma andra som i sina noveller.”

Hade min magkänsla rätt? Efter en intensiv läsning av de 42 dikter som bekläder Oskiftat arv är svaret både ja och nej. Det finns en stabil och trygg grund i Åhlanders poesi som krukväxten på bokpärmen kan reflektera, men dikterna framför mig är även insvepta i en dramatiskt dräkt som kunde ha speglats av t.ex. ett skyfall under en stjärnklar augustikväll i bakgrunden av krukväxt-teckningen. Jag tycker att Åhlander kunde ha kastat in mer drama på omslaget, så det skulle ge en mer tydlig indikation på vilken sorts lyrik som gömmer sig inuti boken. Det är med andra ord mitt första och kanske enda gnäll på den minst sagt trevliga fredagsläsning som Oskiftat arv bjudit mig på.

I dikt nr 10 skriver Åhlander:

”Regnet faller så tungt här
På din innergård
lägger sig sorgen
i framstupa sidoläge
Sänd inga Maydays
Inga Save Our Souls
Ge bara denna skärva
av världen
kött och katastrof”

Raka rör i sådana rader minsann signerade av Åhlander och när jag fortsätter läsa Oskiftat arv får jag följa diktjaget från minnen av allt från Sprödheten i fabriksfönstren till rader om en silverfärgad likbil som glider förbi. Åhlander skriver mycket om mycket, utan att det blir för mycket (Där fick jag till det;-) och jag uppskattar hennes berättande poesi.

Jag läser vidare i dikt nr 39:

”så vad har jag uppnått?
En stol
Ett bord
Papper å penna
Något litet att berätta
Det är ingenting

Fattigstugan ligger
trådsliten och nött,
uthållig
i sin verklighet
Armodet lever
starkt och klart”

Det är just sådan här vardagsfärgad och välskriven lyrik som jag ofta uppskattar. Här behövs inga storslagna ordfyrverkerier för att skapa ett större intresse för läsaren, eftersom själva hantverket är så skickligt gjort och då behövs inga specialeffekter för att dölja eventuella skavanker. Oskiftat arv är både uppfriskande och inspirerande läsning som får mig att börja längta efter att skriva mer om vardagliga ting och resa tillbaka i minnets slott.

Åhlander är en poet som jag garanterat kommer läsa mer av framöver och jag rekommenderar Oskiftat arv till alla lyrikvänner därute. En stark fyra (av fem möjliga) blir det i betyg.