Eva Ermenz ärförfattare, poet och skådespelare och bosatt i Saltsjö-Boo, Nacka.

Eva har publicerat ett tiotal böcker såväl prosa som poesi. Hennes tredje haibun ”NOIR, franska nyanser” utkommer på Fri Press förlag senare i höst. Tidigare utgivna på samma förlag – ”MIDORI, japanska bilder” och ”SHIRO, japanska drömmar.”

Eva medverkar med recitation av egen poesi och andras verk tillsammans med Classical Chamber Music Stockholm. Hon är medlem I Svenska Författarförbundet och Svenska Haikusällskapet.

Hej Eva. Du har ju hunnit skriva en hel del genom åren inom allt från poetiskt om vin till romaner och om japanska drömmar. Vad skulle du säga är den röda tråden (om det finns en sådan) i ditt författarskap och vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Mitt intresse för poesi började tidigt. Jag botaniserade i föräldrarnas bokhylla och fann Harry Martinsons ”Nässlorna blomma”. Prosalyriken i hans naturskildringar tände min gnista. Det poetiska språket blev en värld att fly in i och njuta av.

Werner Aspenstam hittade också sin väg till mig med diktsamlingen ”Litania”. Jag minns särskilt dikten ”Fyra rader”, som handlar om färger: …Hjälp mig med färgerna ikväll – en junikväll, när himlen ligger utspilld över vattnet.

Karin Boye och Edit Södergran letade sig in i min poetiska värld när jag var i tonåren. Deras underfundiga omskrivningar av längtan och kärlek överraskade mig. Tänk om jag kunde skriva så! Poesin blev en vän jag kunde anförtro mig åt!

Andra poeter som gjort djupt intryck på dig och som du inspireras av?

– Numera inspireras jag också av poeter som Bo Carpelan, Lennart Sjögren, Tomas Tranströmer, Bodil Malmsten, italienska Alda Merini och inte minst de japanska 1600-tals poeterna – Basho, Buson och Issa med flera. Även nutida japanska poeter, kvinnor som Mayuzumi Madoka och Kono Saki.

Du är även manusförfattare till teatergruppen Duo Nostalgica. Berätta gärna om detta projekt.

– Teatergruppen Duo Nostalgica startade vi, Ann-Cathrine Byström, dansare från Kungliga Operan och jag för 25 år sedan. Tillsammans har vi skrivit och spelat ett tiotal föreställningar med utgångspunkt från våra egna erfarenheter av livet. När Stockholms stad firade sitt 750 års jubileum uppförde vi ”Guldpest och Kungakrona” i Gamla stans gränder. För Stadsmuséet i Stockholm med ”Emilia i Blockmakarens hus” under fyra säsonger. Senast med en Reading om Nobelpristagaren Annie Ernaux, som jag för flera år sedan brevväxlat med.

Sedan har du även jobbat som skådespelare och har varit med i bland annat Lars Von Triers film Dogville. Hur var det att jobba med honom?

– Att medverka i Lars von Triers film Dogville som body-double för legenden Lauren Bacall blev upptakten till mitt intresse för film. En magisk upplevelse på alla sätt. Lars von Trier var beundransvärd i sitt engagemang, både som regissör och filmare. Förutom Lauren Bacall hade jag förmånen att få dela scen med 17 Hollywood-skådespelare, bland andra Nicole Kidman.

Hur nära varandra tycker du att skådespeleriet och skrivandet är?

– Skådespeleri och skrivande är ju båda kreativá uttryck och har mycket gemensamt. Det som skiljer är att skrivandet ofta är ett ensamt arbete medan man som skådespelare interagerar med andra. Båda uttrycken kompletterar varandra i mitt tycke.

Du har även varit ordförande i Svenska migränförbundet och har skrivit boken ”Maskerad: migränfri på Piazza Navona” (Sellin & partner, 2005). Är du migränfri nuförtiden och har du några konkreta tips att dela med dig till personer som lider av migrän?

– Min tid som ordförande och ambassadör för Svenska Migränförbundet var lärorik, inte minst genom att tillsammans med medlemmar i Sverige och utomlands dela erfarenheter och söka lindring för de problem som huvudvärk i alla dess former orsakar. Själv led jag av migrän från unga år tills jag kom i klimakteriet. Då försvann allt vad huvudvärk heter! På min tid försökte man dölja migränen så mycket det gick. Idag ser det helt annorlunda ut. Det är mera ”comme il faut” att tala om sjukdomar och bli respekterad på arbetet.

Min bok ”Migränfri på Piazza Navona” består av kåserier från mitt arbetsliv och privat om vad som kan hända en ”migräniker” när anfallen sätter in. Numera är jag helt befriad och oerhört tacksam. Till alla som lider av migrän: Sök information på nätet, kontakta Svenska Migränförbundet och hitta en bra neurolog!

Du är snart aktuell med en ny bok vid namn ”Noir – Franska nyanser” på Fri Press. Kan du berätta lite om den boken och de två tidigare böckerna som du även gett ut på Fri Press?

– För ett antal år sedan fick jag ett stipendium till Japan från Författarfonden. Detta ledde till mina två första haibuner – ”MIDORI, japanska bilder” och ”SHIRO, japanska drömmar” (en haibun är en reseberättelse med insprängda haikudikter).

Fri Press valde att publicera mina två första böcker på förlaget liksom min kommande haibun ”NOIR, franska nyanser”, som utspelar sig i Frankrike och handlar om franska kvinnor jag mött och beundrat. Frankrike har varit en stor del i min tidigare yrkesverksamhet. I NOIR liksom i tidigare nämnda haibuner, reser jag runt, promenerar, iakttar och minns. Nostalgi i dåtid och nutid.

Du besökte ju precis som mig Tranås at the Fringe nyligen. Vad tyckte du om festivalen och uppträdandena där?

– Att bli inbjuden att medverka på Tranås at the Fringe är en ära liksom att lyssna till poeter och författare från när och fjärran. För mig betyder festivalen ny inspiration och förnyad lust att skapa!

Avslutningsvis. Vad är poesi för dig?

– Poesi för mig är TANKENS FRIHET OCH FLYKT!