Tänk att det bara är lite mer än fem månader kvar till julafton. Sommaren är ju som sagt var kort här i norden och bokomslaget till Mattias Granfrids debutdiktsamling vintersolens första strålar fick mig att längta tillbaka till snöskottning under stjärnklara januarihimlar. (nej, jag är inte ironisk)
Lars Vargö har skrivit ett litet förord till vintersolens första strålar där jag bland annat läser: ”Här finns både humor och ett eftertänksamt filosofiskt djup, reflektioner kring den tid som flytt och stilla betraktelser av den vardagliga omgivningen. Livets stora frågor döljer sig ibland bakom ett vårlikt ljus, men visar sig i andra dikter i all sin tydlighet”.
Det är inte varje dag som jag läst haikudikter skrivna en präst och jag visste inte riktigt vad jag hade för förväntningar innan jag började läsa boken framför mig (Det bästa är ju att ha så få förväntningar som möjligt innan man läser en diktsamling, så ens sinne kan vara så öppet som möjligt).
Jag måste säga att jag positivt överraskad av vintersolens första strålar. Det är intressant haiku insvept i meditativt flow som blandas med snygga miljöbeskrivningar genom bokens 60+ sidor. Granfrid skriver på sidan 10:
”vandrar längs stigen
nytt sällskap då och då
skimrande fjärilar”
och några sidor senare:
”tomrum
innan en drömmande blick
når månen”
Den stora skillnaden Granfrids haikudikter jämfört med tidigare haiku som jag läst är de kristna inslagen som annars brukar vara buddistiskt färgade. Granfrid är sparsam i sina kristna budskap som påminner mer om bakgrundsmusik till det natursprakande diktverk som han har målat med sin poesi. På sidan 40 läser jag:
”höstsolen sänker sig
han vandrar mot korset
i sina tankar”
Årstiderna kommer och går lite hur de vill i vintersolens första strålar och det enda jag är fundersam till är titeln som känns lite missvisande, då boken inte bara handlar om vintern. Annars har jag inte mycket att klaga på. Jag måste säga att det är en fin liten haikudiktsamling som Granfrid knåpat ihop när det gäller innehåll såväl som layout.