Jonas Ellerström är författare, översättare och förläggare på Ellerströms text & musik. Spelar i postpunkbandet Blago Bung och electronicaprojektet Spektrum.

Jonas har senast utgivit diktsamlingen Nattradio (ellerströms, 2024) och översatt ett urval ur den amerikanske författaren Ambrose Bierces satiriska Djävulens ordbok (Ellips, 2024).

Hej på dig Jonas, hur står det till på andra sidan havet och några mil söderut?

– Inte så illa! Förmiddagssolen lyser över Stockholm, svalor och tornseglare har kommit och jag är inne i en period av stor arbetslust.

Du är aktuell med diktsamlingen Nattradio. Vad är dina spontana känslor kring boken just nu?

– Jag är glatt överraskad av att intresset varit så stort för boken. Jag är själv nöjd med den och tycker om att läsa ur den i olika sammanhang. Den är min fjärde diktsamling och växte fram organiskt under en period av ett och ett halvt år.

I grund och botten är den nog inte annorlunda än mina tidigare böcker, jag har inte tänkt på den i termer av särskilt projekt eller medveten kursändring. Kanske innebär den en utveckling, det är alltid svårt att säga själv. Men jag märker att jag från den dag jag fick den i handen trivs bra med boken, på ett tydligare sätt än med de tidigare.

Det har ju blivit en del böcker, översättningar och recensioner från dig genom åren. Senast läste jag din text om det finlandssvenska poesiåret i senaste numret av Nya Argus. Vad skulle du säga är de största skillnaderna på svensk poesi i nutid och finlandssvensk poesi?

– Den största skillnaden har varit bredden; finlandssvensk poesi har rymt en mycket större variation i stilar och tonfall och visat en bättre spridning över åldersgrupper och sociala sammanhang än den svenska, som av och till har förefallit vara mer än lovligt likriktad. Men samtidigt som den svenska poesin de senaste åren har blivit mer svåröverblickbar p g a mängden utgivare har den diversifierats på ett sätt jag tror är nyttigt och löftesrikt.

Du är ju även förläggare på ditt eget förlag Ellerströms som funnits sedan 1983. Vad är det för sorts lyrik som du helst vill ge ut där?

– Faktiskt är jag inte längre förläggare på ellerströms! (litet e ska det vara) Det är Marie Pettersson som sedan 2023 är ägare och förlagschef. Hon har arbetat på ellerströms i tjugo år och driver det nu med en finfin kombination av innovativt tänkande och respekt för förlagets traditioner. Själv är jag inte mer än rådgivare, men har på egen hand börjat ge ut mindre böcker i små upplagor.

Det har hittills blivit 25 böcker, häften, vinyl- och CD-skivor, så takten är snabb. Det egna förlagsnamnet är Ellerströms text & musik, namnen är ju besvärligt lika men dels gör det inget om viss förväxling sker, och dels rör sig förlagen på helt skilda nivåer i bokvärlden.

Marie har att välja bland mängder av insända manuskript och kan sägas ha ett visst ansvar för den samtida litteraturen; själv är jag fri att följa mina infall och kan lika gärna ge ut ett fragment av Aischylos som en nyskriven diktsvit av Clara Diesen.

När det gäller ditt översättningsarbete så har du tagit dig an en hel del stora poeter som Blake, Eliot och Plath. Vilka är de största utmaningarna att översätta såna giganters verk till svenska?

– Viktigast är att inte känna alltför stor respekt för namnen, varken författarnas eller tidigare översättares. Det finns alltid utrymme för genomtänkta nya läsningar, för ett möte mellan översättare och text i det ögonblick som smälter samman tolkningens nu med originalets då.

Av de översättningar du nämner var Blakeurvalet och Eliots Det öde landet beställningsuppdrag, vilket gjorde det lättare att ta sig an dem, att släppa den vördnadsfulla hållningen. Plath var därefter min egen idé, och jag vill gärna fortsätta att översätta både henne och Eliot. Blake har jag numera bästa tänkbara hjälp av Isabella Nilsson med.

Finns det någon eller några diktsamlingar som betyder mer för dig än allt annat som du läst och vilka är det i så fall?

– Det gör det kanske, men det är möjligen inte helt lätt att veta vilka de är. Jag menar allvar, jag försöker inte smita undan frågan. Jag har läst så mycket poesi, och tänker mig att några tidigaupplevelser – av Sven Christer Swahns prosadikter i Enhörningens död, exempelvis – spelar en viktig roll för hur jag sedan tillägnat mig poesi överhuvudtaget.

Lasse Söderberg, poet och översättare och introduktör i ord och på scen, har betytt mer för mig än någon annan levande författare, men jag kan inte sålla fram någon enskild av hans böcker som viktigare än de andra – kanske Slottet La Coste ligger i ruiner, kanske den ganska väsensskilda Ögonen och minnet.

Nyligen blev jag ombedd att välja tre dikter att samtala kring, det var bibliotekarien i min uppväxtort Svalöv på skånska landsbygden som bjöd in mig. Jag valde Då voro bokarna ljusa av Vilhelm Ekelund, Min barndoms träd av Edith Södergran och Döden genom vatten ur Eliots Det öde landet. Valet av just de tre dikterna kan få vara en del av svaret på din fråga.

Tror du att lyriken någonsin i framtiden kan bli lika populär som prosan och om inte varför?

– Möjligen! Det har ju hänt förr. Fast vi ska nog komma ihåg att den homeriska epiken och de franska balladerna och versromanerna hade berättelsen som grundelement, och det är just vad prosan tagit över. Men spelar det någon roll? Om poesin idag inte kan visa några försäljnings-och utlåningssiffror som matchar prosans, så verkar ju genren ha god överlevnadspotential: jag gissar att det idag läses betydligt mer poesi än prosa från 1700- och 1800-talen, snart nog kanske också än från 1900-talet. Vi skriver för framtiden! (I alla fall några av oss, och ingen vet vem.)

(Författarfoto: Ingemar Breithel)

Här kan ni lyssna på när Jonas läser tre dikter ur Nattradio: den egentligen namnlösa titeldikten, Ön och Utmed gatorna: