Jennifer Granqvist debuterade som poet förra året med en diktsamling som handlar om bland annat religiöst trauma . Hon är från Ekenäs, men bor numera i Jakobstad och arbetar som lärare i svenska (integration) för Edunova och som frilansfotograf.

Hej Jennifer. Du debuterade som poet i oktober 2023 med diktsamlingen Gud var min pappa men han kunde inte krama mig. Det är ju en väldigt personlig bok som du har skrivit. Var det svårt att ta beslutet av ge ut den offentligt?

– Hej Nicko! Både ja och nej. När jag fick förfrågan av Rosanna Fellman att bli utgiven på förlag hade jag visserligen skrivit på temat ett bra tag och uppträtt ett par gånger. I och med att jag fick testa vingarna lite före var det säkert ett lättare beslut att tacka ja – men en oerhört tung process och många jobbiga nätter med att bestämma mig för var mina gränser går. Att andra skulle reagera var jag beredd på från början – men jag ville kunna stå bakom mina texter till 100 procent. Det betydde dock inte att jag var bekväm – boken är fortfarande långt utanför min komfortzon.

Innan coronapandemin delade jag med mig av ett par dikter på en open mic kväll. Efteråt kom en ung kvinna fram till mig och sa “Tack. Jag behövde höra det.” De orden dök upp då jag övervägde debuten. Att just Fellman skulle bli min redaktör var också en av orsakerna att jag vågade tacka ja.

Tillsammans med Fellman bestämde vi oss för att boken skulle bli autofiktiv. Även om diktjaget är som jag uppvuxen i en konservativt kristen miljö försökte jag ta fasta på osunda maktstrukturer oavsett religion, trossystem eller församling. Människor kan må bra i en troende gemenskap och fara väldigt illa av det. Två ytterligheter kan existera samtidigt. Och just osunda maktstrukturer kan finnas överallt där det finns människor. Det är inget unikt för osund bokstavstro.

Hur stor del av skrivprocessen upplevde du som terapeutisk då du skrev diktsamlingen?

– Jag upplever att skrivande i sig är terapeutiskt oavsett vad en skriver om. En skriver för att det finns ett behov av att skriva – och då ger det något oavsett om en kan relatera till karaktärerna eller inte, i alla fall gör jag det. De texter jag skrivit enbart i terapeutiskt syfte kommer dock aldrig att få se ljuset. De trivs väldigt bra där i mörkret och där får de gärna stanna. Jag vill vidare.

Gud var min pappa men han kunde inte krama mig är ju en bok om religiöst trauma, men ändå så mycket mer. Det är ju ett personporträtt av en ung människa som söker sin väg i livet. Vad tror du på idag och har du tagit avstånd från allt det religiösa från din barndom?

– Tack! Ja, det kunde vara vilken vanlig ung människa som helst. Det är otroligt fascinerande att boken kan ses som provokativ bara för att det råkar vara en kvinna i en religiös kontext.

Jag har faktiskt en Gudstro idag, men den ser väldigt annorlunda ut i jämförelse med när jag var yngre. För mig är den väldigt privat och något att luta mig mot när jag känner mig till exempel ensam. För mig är Gud hoppet om att det finns en väg i livet för oss alla.

Det finns ju en enorm glöd i dina dikter som nästan bränns när man läser dem. Var boken lika intensiv att skriva som den är att läsa?

– Skrivprocessen har högst antagligen breddat mitt känsloregister ytterligare.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Spontant skulle jag säga Kristina Lugn, Isak Sundström, Rosanna Fellman och Emma Ahlgren.

Vad händer härnäst i din nyblivna karriär som poet? Har du nåt eller några uppslag för nya diktsamlingar framöver?

    – Jag kommer att uppträda i både Helsingfors och Åbo i vår och senare i höst har jag eventuellt några andra uppträdanden på kommande. Sedan januari har jag också klurat på några nya manusidéer och hoppas på att skrivprocessen kommer ge mig mera svar än frågor så småningom…

    (Fotograf: Nicklas Mattsson)