Agnes Gerner, född 1984, är bosatt i Stockholm. Hon arbetar som bibliotekarie och har studerat i Uppsala, Stockholm och Bryssel. Agnes Gerner nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2014 och tilldelades Katapultpriset för 2014.

Hej Agnes. Du är aktuell med diktsamlingen Tulpaner (Bonniers). Kan du berätta lite om arbetet med boken och vad dina känslor är kring den nu när den finns ute i handeln?

– Tulpaner är min första bok sedan min dotter föddes, även om en del av dikterna kom till innan. För mig innebar föräldraskapet att jag inte alls kunde arbeta på samma sätt som jag var van vid – istället för sammanhållen, koncentrerad skrivtid har jag nu fått arbeta under korta, stulna stunder. En del av boken skrev jag med datorn i sängen när min dotter sov bredvid mig.

Tidsbristen har skapat en nästan akut längtan efter själva skrivandet, efter att få hänge sig åt hantverket, som jag tror präglar den färdiga boken, förhoppningsvis på ett positivt sätt, som en laddning i texten. Varje dikt är ett slags motståndshandling, eller en liten seger. Jag är lättad och lycklig att jag lyckades få ihop boken trots allt, det var en bok som behövde skrivas.

För tio år sedan debuterade du med diktsamlingen Skall. Hur länge hade du skrivit poesi innan den boken kom ut och vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Jag har alltid skrivit, sedan jag var väldigt liten. En lågstadielärare introducerade mig för poesi, och jag upplevde en enorm befrielse när jag insåg hur mycket ledigare jag kunde förhålla mig till språket när jag skrev poesi än när jag skrev andra typer av text.

Vad är poesi för dig?

– Poesin är ett sätt att försöka göra världen mer begriplig, hanterbar och uthärdlig, kanske ibland även lite större och vackrare.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Det finns många, men ingen går att jämföra med Ted Hughes. Hans sätt att förena det konkreta och det magiska, att hitta det storslagna i det allra mest vardagliga, brännpunkterna i det till synes banala. Även hans sätt att skildra djur, som individer i sin egen rätt, samt hans sätt att skildra sorg och kärlek, har påverkat mig enormt.

Hur bra koll har du på finlandssvensk lyrik?

– Jag har tyvärr inte särskilt bra koll alls på den samtida finlandssvenska lyriken, men Edith Södergran var en av mina tidigaste inspirationskällor.

Om vi går tillbaka till dina tidigare böcker från debuten Skall till Sus och Blad och öron. Finns det nån röd tråd genom ditt författarskap och vad är den i så fall och hur ser du på de här utgåvorna nu när en tid har gått sedan de kom ut?

– Jag är intresserad av olika sorters smärtpunkter, jag vill närma mig det som skaver och bränner och försöka förstå och synliggöra det, både för mig själv och för läsaren. Skall var en relativt bred bok, den vill inte gärna låta sig sammanfattas men berörde ämnen som kärlek och förlust.

Sus var en lyrisk skildring av den svenska grisindustrin, ett försök att synliggöra grisarnas verklighet. Blad och öron är en svit dikter om terrorattackerna i Bryssel 2016, jag har själv bott i där och händelserna berörde mig starkt.

Avslutningsvis, har du några ritualer kring ditt skrivande?

– Nej, jag har nog inga ritualer eller ens rutiner, men om jag får bestämma själv så skriver jag helst på kafé, med hög musik i lurarna – omgiven av människor men utan att behöva interagera med dem. Dricker gärna kaffe eller vin när jag skriver, beroende på tid på dygnet, och skriver bäst om jag sprungit en runda först så att den värsta oron i kroppen har lagt sig.

Jag tror på en kombination av att försöka skapa så bra förutsättningar för sig själv och sitt skrivande som möjligt, samtidigt som man måste försöka vara flexibel och göra det bästa av situationen – även om jag inte har koncentrerad skrivtid en dag så försöker jag umgås med texten, även om det kanske inte är mer avancerat än att jag läser igenom den i mobilen, på tunnelbanan på väg till jobbet.

Jag tror att det är viktigt att alltid ha en fot kvar i texten, så att den fortsätter utvecklas inom en även under perioder när man inte hinner skriva så mycket som man skulle önska. Om jag hade väntat på perfekta förutsättningar skulle Tulpaner inte ha kommit till. Med detta sagt så är det enormt viktigt att ta pauser från texten också, att låta den vila och återvända med ogrumlade ögon.

(Foto: Jesper Petersén)