Gunilla Malm är född 1954 i Helsingfors som har varit hennes hemstad tills hon flyttade till Borgå 2022. Alla sitt livs somrar har hon tillbringat i Pernå skärgård. Kärleken till poesin föddes ur intresset för språk, bilder och musik. Efter skolan blev det en handelshögskoleexamen, barnskötarutbildning och en del språk- och konstkurser.

Största delen av sitt yrkesverksamma liv var Gunilla anställd som översättare med avbrott för kortare perioder daghemsjobb, ett halvår som personlig assistent och ett år som barnskötare på en prematuravdelning.

Vårduppgifterna kändes meningsfullare än pappersarbetet, men att jobba som översättare var lärorikt och ett ekonomiskt tryggare alternativ. Poesin blev allt viktigare som en befriande motvikt mot det dagliga översättandet av saktexter.

Gunilla beslöt sig för att ge ut en diktsamling före sin 60-årsdag. Sedan dess har hon gett ut ytterligare två böcker på eget förlag och vunnit andra pris i Solveig von Schoultz-tävlingen 2020. Nu håller en fjärde diktsamling på att ta form.

Hej Gunilla. Hur har du det det nere i södern (Borgå) nu när våren är på inkommande?

– Hej Nicko. Tack bra. Jag tycker om mars med minusgrader om nätterna, sol och takdropp om dagarna.Koltrasten sjunger redan här.

Vad är poesi för dig?

– Poesin är ett andningshål och en befriande motvikt mot tomprat och manér, mot språk som suddar ut och fördunklar i stället för att förtydliga och belysa. Poesins språk är levande och nyanserat och kan förmedla det outsagda. Språkets rytm och melodi har stor betydelse.

Det tog ett tag innan du gav ut din debutdiktsamling Livet är den vackraste drömmen som kom ut 2013 och efter det har du gett ut Ugglans sätt att flyga gör tystnaden synlig (2018) och Den ensamma vägen (2020) och nu har du en ny diktsamling på gång. Berätta gärna lite om arbetet med den och vad boken ska handla om?

– Mitt skrivandet går periodvis trögt, men jag har lärt mig att inte misströsta. Hittills har skrivlusten återkommit. Det föds enskilda dikter. En del får vänta som skisser, andra filar jag på efter hand, förkortar, förlänger, förbättrar, försämrar, splittrar, slår ihop eller ratar. Att sedan komponera en genomtänkt helhet av materialet tar tid. Det är vad jag håller på med just nu. Min fjärde samling handlar som de tidigare helt enkelt om vardagens under.

Det är ju inte så många poeter här i svenskfinland förutom du, jag och Gunnar Högnäs som ger ut på eget förlag (plus några till) . Vad är det som du skulle vilja säga är fördelar och nackdelar med egenutgivning?

– Jag har trista erfarenheter av förlag. Ett av de stora gitter helt enkelt inte svara över huvud taget. Efter att jag upprepade gånger hörde mig för om mitt första manus fick jag slutligen ett drygt och nedlåtande besked.

När jag flera år senare hörde mig för om ett annat insänt manus blev det månader försenade beskedet ett avslag inlindat i smicker. Redaktören på ett litet familjeförlag kommenterade en språkbild och en dikts innehåll så oförstående att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Jag är tacksam för att två små förlag har gett mig sakligt uppmuntrande besked inom utsatt tid.

Poesiutgivning är ett nålsöga och mitt självförtroende vacklar också utan buffliga förlagsredaktörers ohövliga bemötande. Men nånting driver mig att fortsätta skriva. Därför egenutgivning.

Fördelarna med förlagsutgining vore stöd, råd och synlighet, alltså det man saknar som egenutgivare. Fördelarna med att ge ut på eget förlag är att man får bestämma allting själv. Distributören Boklund, SFV magasinet, Bokkatalogen och Nya Argus årliga presentation av finlandssvensk utgivning ger en viss synlighet.

Vad tänker du om högläsning av lyrik? Har du varit ute nåt och uppträtt och är det nåt som gett mersmak?

– Jag tycker mycket om att lyssna på författare som läser sin egen lyrik. Det krävs en lyhördhet för att läsa andras dikter högt. Skådespelarutbildning är ingen garanti för att det blir ”rätt”. Jag blev härom året ombedd att läsa mina dikter i ett släktsammanhang och då förstod jag hur nyttigt det är.

Jag lade märke till brister, ändrade vissa ordval och varseblev ordens klang och rytmen i mina texter på ett nytt sätt. I december i fjol och i februari i år har jag deltagit i open mic-kvällar här i Borgå. Det har varit mycket givande både att lyssna och att läsa.

Berätta gärna om ditt jobb som översättare.

– Det är över 6 år sedan min pensionering och känns mycket längesen. Arbetet var krävande. Tankeutbytet med kollegerna (vi läste och kommenterade varandras översättningar) och att följa språkets utveckling var inspirerande och lärorikt. Det var som att jobba och studera samtidigt.

Vad jag inte saknar är den ständiga tidspressen och mardrömmarna när jag, i samma stund som en översättning hade skickats till uppdragsgivaren, kom på hur den kunde ha blivit mycket bättre.

Jag översatte 15 år för arbetsgivarförbundet AAC, senare PT, numera Finlands Näringsliv EK. Där var vi två översättare. Sedan blev det Finlands Kommunförbund i 13 år. Där var vi ett översättarteam och använde oss av ett översättningsprogram. Jag har översatt kollektivavtal, verksamhetsberättelser, brev, tal, översikter, broschyrer m.m. Språket i de tunga laginfluerade texterna var säkert en av orsakerna till att poesins komprimerade och levande uttryck blev så viktigt för mig.

Avslutningsvis, poeter som du uppskattar och som inspirerat ditt skrivande genom åren?

– De är många. Först var det Evert Taube, Dan Anderson och Nils Ferlin som blev bekanta via visorna. I skolan ordnades välläsningstävlingar. Minns att jag läste Fröding och att någon läste Diktonius. Som tonåring tilltalades jag av två så olika poeter som Pär Lagerkvist och Claes Andersson. Poesin blev allt viktigare. Jag började låna och köpa diktsamlingar, upptäckte exempelvis Bo Carpelan, Harry Martinsson, Tuomas Anhava, Agneta Ara och Peter Sandelin.

Viktiga utöver de ovan nämnda var och är fortfarande Werner Aspenström, Tomas Tranströmer, Eeva-Liisa Manner, Leif Färding, Christina Lugn, och Inger Christensen. I samband med språkstudier har jag försökt läsa fransk, spansk och italiensk poesi. Och det är givande att läsa svårtillgängliga poeter som Björling, Ekelöf, Sebald och Celan. Deras poesi öppnar sig genom upprepad läsning på samma sätt som musik kan öppna sig genom upprepad lyssning.

Amnesty har öppnat mina ögon för poesin som livsviktig kraftkälla för åsiktsfångar som skriver under ofattbart vidriga omständigheter. Dennis Brutus och Nazim Hikmet är sådana poeter. Många förblir okända. Alla poeter som varit viktiga för mig genom åren ryms varken i mitt minne eller i den här uppräkningen. Min välförsedda poesibokhylla är en skattkammare. Tack vare den återupptäckte jag nyligen Gungerd Wikholm. Hon beskriver vardagens under på ett oemotståndligt oefterhärmligt sätt.