Nästa helg ska jag åka och läsa upp poesi på ett ålderdomshem igen. Förra gångerna var i december innan jul och hela det arrangemanget som var över tio framträdanden i Vasa med omnejd var den bästa julklapp som jag fått på många långa år. Att kunna dela med mig av lyriken som betyder så mycket för mig till mina medmänniskor som känns ganska osynliga av vårt samhälle.

Själva uppläsandet av poesin var en viktig del, men jag tror att själva mötet var ännu viktigare. För är det inte så, att vi alla innerst inne är livrädda för att bli ensamma och bortglömda tillsammans med åldern som sakta men säkert äter upp oss inifrån?

Allt ska gå så fort nuförtiden. Det ska vara snabb succé och snabba cash och helst ska musiken vara så snabb att den kommer till refrängen innan ens versen kommit igång. Men när jag har läst upp dikter för alla dom gamla människor som jag fått möjligheten att besöka, så har det känts som att tiden nästan stannat och att jag har klivit in i en annan verklighet där människor fortfarande ser varandra i ögonen och hälsar på varandra. Det har varit fint och jag ser fram emot att göra detta igen, för vad kan vara så mycket mer meningsfullt än att ge tid till varandra i en värld där de flesta tycks skynda förbi varandra?

Livet går fort. En vacker dag kommer jag förmodligen sitta på en avdelning på ett ålderdomshem (om inte ödet vill mig nåt annat) och kanske inte ens lyckas hitta fram till mitt lilla rum av glömska från ett liv som jag faktiskt har levt.

Men en dag kommer kanske någon människa på besök när jag sitter där i framtiden och försöker minnas vem jag är. Kanske just den människan börjar läsa dikter från en tid som känns avlägsen, men som fortfarande är här. Kanske minns jag plötsligt då, lika tydligt som om det var igår genom lyriken – att jag har varit så mycket mer än den trötta reflektionen som jag kanske blev.

Hoppas jag får möjlighet och kan göra mycket mer av detta i framtiden. Att läsa poesi och se dom som blir mer och mer osedda i vår värld. Det är någonting som känns väldigt meningsfullt för mig.

/Nicko