Det har blivit 1991 i min granskande serie om finlandssvensk poesi från 1980-2000. Denna gång har jag tagit del av fyra diktsamlingar från året i fråga och först ut är Rymden står i brand, rymden står i blom! (Söderströms) av Maria Alander (Född 1967) från Åbo, numera bosatt i en skogsby i Hälsingland.

Alander debuterade redan 1989 med prosaboken Dans i svart klänning och Rymden står i brand, rymden står i blom! är hennes debutdiktsamling som kom ut 1991..

Det är med ungdomlig energi och inlevelse som Alander skriver om stora frågor och vill säga mycket i boken framför mig. Kanske så mycket att jag till och från tappar fotfästet som läsare och inte riktigt vet vilket håll som jag svävar i läsupplevelsen av Rymden står i brand, rymden står i blom!

Dikterna blandas av romantiska bilder av en levande rymd genom människan och filosofiska funderingar som t.ex. i den namnlösa dikten på sidan 10 skriver Alander:

”Att älska livet högre än dess mening,
vacklande ta sig genom det, tyngd av bördan
glömma bort, att leva?”

Rymden står i brand, rymden står i blom! är en diktsamling som vill mycket och hade det dragits ner lite på krutet och om boken hade bearbetats lite mer han det nog blivit en diktsamling som hade varit lättare att ta till sig. Men är man sugen på rejält med dramatik i poesins tecken, så kan nog den här diktsamlingen vara nåt att bita i.

Den andra diktsamlingen som jag läst från 1991 är I gastarnas skog (Egenutgivning) av Börje Backholm från Korsholm (Född 1925).

Det är med allvar och ganska stelt diktspråk som Backholm skriver om allt från Kärlekens förtärande eld till Den gamla byn i sin diktsamling från 1991. Själva poesin I Gastarnas skog känns väldigt gammaldags och känns till och från torr som brasved.. Jag läser dikten Meningslöshet:

”Skratta och le
och le om igen.
Le tills ditt hjärta brister.
Spela och sjung
och sjung om igen.
Sjung tills du rösten mister.
Se, det kommer en dag,
en tystnadens dag
då ditt leende stelnar till grin
och du bäddas i jorden,
det redes en grav
för din stela och dystra min.”

Får nog ganska mkt ångest av såna här rader och när Backholm skriver mer lättsamma rader, kan det låta som i dikten Gökvisa:

”Hör göken gal uti hagen:
kucku, kucku!
Där gal han mest hela dagen:
kucku, kucku!
Kucku, kucku, kucku!
Hör du göken nu?
Kucku, kucku!”

Nä, jag hör inte göken och tyvärr måste jag medge att jag inte blev så imponerad av I gastarnas skog. En diktsamling som jag förmodligen kommer glömma lika fort som jag läst den.

Bok nr 3 är Hindens klöv av My Lindelöf (född 1962) från Helsingfors.

Lindelöf har gett ut en hel del böcker sedan Hindens klöv som är hennes debutdiktsamling. Senast Land (fragment) som kom ut på Ellips 2021.

Mina första intryck efter att ha läst Hindens klöv är att boken är insvept i ett poetiskt landskap av inzoomad natur. Lindelöf skriver om allt från vindlande öron ur den/inre arken, där allting/finns kvar och vidare om jag går vilse i spegel/inte i älg! inte i älg!

Ibland hänger jag med och ibland hänger jag inte med, medan jag läser Hindens klöv som känns för mastig som helhet för att jag ska kunna avnjuta den utan avbrott där jag tänker vad menar poeten i fråga nu, vad vill hon få sagt nu, vad handlar det här om?

I den namnlösa dikten på sidan 40 skriver Lindelöf:

”ristat i hornet kors
spindelns tecken

djuren
står inte i spiltor är
spunna i håvar

Idoler, saltfisk graverad i
brustna
krus”

Kanske den här dikten kan sammanfatta en del av Lindelöfts sätt att skriva poesi 1991. Helt pjåkig är inte Hindens klöv som innehåller en då ung Lindelöfs poetiska röst som blommar fram mer genom hennes följande böcker.

Sist ut för denna gång är Ljuset över leran, dikter 1971-1991 av Peter Sandelin (1930-2019) från Jakobstad/Helsingfors.

Sandelin debuterade redan 1951 som poet med diktsamlingen Ur svalans loggbok (Schildts förlag) och hans sista diktsamling blev Måsen och skeppet som kom ut 2013 (Schildts & Söderströms).

Direkt när jag börjar läsa Ljuset över leran får jag Björling-vibbar av Sandelins poesi som speglar människan genon naturen och vice versa.

Det är uppfriskande dikter i boken framför mig, men ändå kan jag inte sluta att börja jämföra dikterna med just Björlings poesi och ur den synvinkeln känns Sandelins dikter lite mindre spännande än hans förebild inom diktandet.

Men bra är det! Som läsare får jag följa med diktjaget genom dramatiska bilder som etsar sig fast i mitt sinne. Riktigt vackert skriver även Sandelin till och från. Eller vad sägs om raderna i dikten på sidan 43:

”regndimma, stiltje.
men vågen andas i strandgräset
myrstacken susar.
och du går barfota
med ljus kring ögonen.”

Nästan meditativt att läsa sådan lyrik och Sandelin skriver vidare om en djupare värld som både känns inspirerande och lockande. En författare som jag definitivt kommer läsa mer av från både tidigare år och av senare verk.

Avslutningsvis har jag lyckats få tag på Maria Alander som här berättar om sig själv och sitt skrivande från förr i tiden:

– Född och uppvuxen i Åbo, studerat i Helsingfors (Teaterhögskolan), bott i Stockholm 15 år och idag sedan 20 år bosatt i en skogsby i Hälsingland, Sverige. Inte varit verksam som författare.

Mångsysslare för brödfödan. Skrivandet har jag så smått, efter årtionden, återupptagit bara senaste året. Debuterade med Dans i svart klänning (kortroman) 1989, följt av Rymden står i brand, rymden står i blom! (poesi) 1991 och Vit skugga (noveller) 1992.

Jag har nyligen läst din debutdiktsamling Rymden står i brand, rymden står i blom! från 1991. Vad är dina minnen från den tiden när det gäller din egen diktsamling och poesiklimatet i allmänhet runtomkring dig då?

– Länge sedan, men minnen väcks. Poesi fanns i hemmet tack vare min mamma (författaren Siw Orre) som skrev lyrik och ägde diktböcker. Själv sökte jag mig till poeter som Gunnar Ekelöf. Jag var ung och drogs till det stora. Hittade idag Gunnar Björlings Det stora enklas dag i bokhyllan och ser att jag skrivit januari 1991 i den (samma år som min diktsamling utkom).

Läste Rimbaud och Baudelaire, såg film noir och lyssnade på band med ödesdigra sångtexter. Bodde i Stockholm men reste med min skrivmaskin till Åbo, där diktsamlingen blev till i ett rosafärgat gammalt stenhus. Om nätterna öppnade jag fönstret mot en prunkande innergård. Det var första gången jag själv skrev poesi. Jag sökte mig inte till eller deltog i de rätta sammanhangen för att uttala mig om rådande poesiklimat. Läste däremot inhemska diktare som Sirkka Turkka och Gösta Ågren, som djupt imponerade på mig som läsare och människa.

Är det alltså tänkt att bli en ny diktsamling för dig framöver?

– Under förra året började jag göra anteckningar, som till formatet liknar dikter. Men ju färre ord, desto längre tid tar de på sig. Tiden får visa. Vad den tänkt.

Läser du poesi nuförtiden?

– Sparsamt. Men Tomas Tranströmer ligger alltid framme och det blir någon rad varje vecka. Annars återvänder jag emellanåt till Tua Forsström, Bruno K. Öijer och Lars Norén i bokhyllan. Eller till texter av rockpoeten Joakim Thåström. Liksom Lustans Lakejer (svenskt 80-tals synthpopband med hög igenkänningsfaktor vad gäller tiden för min diktsamling). Idag hittar jag poesin i skogen som jag omges av, men vill gärna utöka den läsbara!

(Både det nyare och äldre fotot av Maria från 1991 är tagna av M.I.A. )

Finlandssvenska diktsamlingar utgivna 1991 (Enligt bibliotekstjänst i Vasa)

Hindens klöv – My Lindelöf
I ljuset – Peter Mickwitz
Falla : (EURYDIKE) – Agneta Enckell
Rymden står i brand, Rymden står i blom! – Maria Alander
Leendets magma – Siw Alander

Jag viskar dig jord – Dikter 1956-1960 Gunnar Björling
Huden där den är som tunnast – Claes Andersson
Ljuset över leran – Dikter 1971-1991 – Peter Sandelin
Bilen och lidelserna – Jan-Christer Wahlbeck
Bakfönster – Robin Valtiala

I gastarnas skog – Börje Backholm.
Landet bortom – Alice Granfelt-Karlberg
Det envisa livet – Lydia Bergqvist
Sanning och sken – Juhani Martikainen