Lina Hagelbäck skriver så det ryker i Poetskötsel och ett prosalyriskt fyrverkeri flammar upp på sidorna i boken framför mig. Bokförlaget Lejd skriver på sin hemsida:

”I sin diktroman Poetskötsel skildrar Lina Hagelbäck sessioner mellan en psykoterapeut och en patient i ett laddat drama med mörka undertoner. Här gestaltas med lyrisk skärpa och svart humor tillvarons bråddjup och poesins kraft som överlevnadsstrategi och som ett språk för kärlek.”

Jag måste säga att jag blir lika imponerad av Hagelbäcks färgranna fantasi varje gång jag läser en bok av henne. Jag minns fortfarande när jag hade läst ut debuten Violencia som kom ut för ca 10 år sedan och var helt lyrisk efteråt. Det här var en författare som gick sin egen väg till 100% och jag blev inspirerad över den vildhet som fanns i Hagelbäcks berättande.

Hagelbäck har gett ut en bunt böcker efter debutboken som jag uppfattar som en diktroman, precis som det senaste verket Poetskötsel som får mig att le över litteraturens möjligheter när prosan går hand i hand med poesin.

Det finns en rejäl skvätt av kontrollerat galenskap i Poetskötsel som utan tvekan är bokens triumfkort, vid sidan hantverket som håller mycket hög nivå. Hagelbäck målar upp en parallell verklighet i sina texter, där tillvaron känns bubbligt berusande och jag blir nyfiken om vad som ska hända härnäst sida efter sida i boken framför mig.

I kapitel 7 undrar terapeuten inledningsvis om Poeten har hamnat i textuell hypomani och lite längre fram i boken talar diktjaget forcerat om Lars Noréns dagböcker, dramer och tidigare dikter. Till och från känns Poetskötsel manisk från början till slut, där jag som läsare kastas in på ett stormigt hav av känslor och tankar som huvudpersonen bland annat ventilerar med sin terapeut (dvs när hon inte ligger och funderar på allt mellan himmel och jord på nätterna).

Om Poetskötelsel hade varit en måltid, så skulle den garanterat varit en fem rätters tillagad av Edward Blom i en parallell dimension, där poesin blommar 24/7 året runt på lyrikens vilda ängar.