Nu i december har jag varit och läst upp lyrik på ålderdomshem i trakten. Det har varit en känslosam resa, att ha fått möjligheten att dela med mig av poesins underbara värld till medmänniskor runtomkring mig.

Förr i tiden, när jag arbetade extra inom vården så har jag ofta känt att jag ville ge de gamla, trötta och ensamma människorna runtomkring mig någonting mer än att ta hand om basbehoven som i stort sett tog upp hela arbetstiden, vilket resulterade i diktsamlingen Rollatorgnissel under den järnblå solen som kom ut för några år sedan.

Men jag ville göra mer. Jag ville att de gamla människor som ofta är bortglömda av samhället, eftersom de inte längre är effektiva konsumenter som bidrar till samhällets välfärd enligt tidens norm skulle få ta del av poesin också.

När jag stod där i dom tysta utrymmena framför en publik av förundrande själar i gamla människokostymer som tittade på mig med nyfikna blickar, kände jag en sådan stor ödmjukhet till livet som fört mig dit där jag befann mig och efter några uppläsningar märkte jag plötsligt hur jag blev ett med poesin. Orden blomstrade ut ur mig på ett sätt som jag inte har upplevt någonsin tidigare.

Det var som att jag hade hittat hem och tiden försvann för en stund och när applåderna började komma efter mina framträdanden kände jag att detta var bland det mest meningsfulla jag gjort i mitt vuxna liv. Fast jag tror dessa uppläsningarna handlade om så mycket mer än själva poesin. Det handlade även om att se varandra. Att jag kunde ge av min tid till de som tagit sig fram till livets vinter (dit vi alla ska en dag om inte ödet vill oss någonting annat) och att det fanns en ömsesidig respekt till varandra oavsett var vi befann oss i livet.

Även om världen runtomkring ser så hopplös och mörk ut allt för ofta, så önskar jag att jag har ork och kraft att fortsätta att se och ge av min tid till mina medmänniskor. Att jag kan tända lyrikens stjärna i deras hjärtan oavsett var de befinner sig i livet. Det känns som ett kall som påverkar hela min existens. Att vara en fanbärare av poesi.

Ett nytt kapitel har öppnat sig i livet och den scenskräck som tidigare plågat mig är ett minne blott. Fler uppträdanden är inbokade både på ålderdomshem runtomkring i Finland och till litteraturevenemang i både Sverige och Finland under nästa år.

Avslutningsvis vill jag dela med en dikt från Rolltorgnissel under den järnblå solen som passar bra in i detta sammanhang.

/Nicko