Det har blivit dags att skriva några rader om Sara Krondahls debutdiktsamling Som uttrarna.

Mina första intryck av Som uttrarna är att det är en ärlig prosadoftande diktsamling som får mig att fälla ännu en tår för hur illa verkligheten kan ser ut för ”dom gamla” som gått in i ålderns vinter och saknar mycket av den hjälp de behöver och för de arma vårdarbetarna som sliter i motvind.

Som läsare får jag följa med diktjaget från anställningsintervjun inom hemtjänsten och fram till bråda dagar inom yrket i fråga och det tar inte många sidor innan jag är fast mellan sidorna i Som uttrarna. Jag läser början på dikten Andra dagen:

”Jag går bredvid en eldsjäl
hon berättar att hon en gång brann upp
men reste sig ur askan”

Jag fortsätter läsa och får följa med diktjagets funderingar om mänsklighetens åldrande och hur vi människor beter oss kring det. Tempot runtomkring hemvården känns högt och diktjaget hinner inte alltid med, vilket får mig att känna sympati för huvudpersonen som kämpar på för att göra sitt bästa i sin nya yrkesroll.

En bit in i läsningen börjar mina egna känslor ta över när det gäller orättvisor inom samhället och på vilka urkassa villkor som vårdpersonalen kämpar på med genom sina arbetsdagar. SKÄMS PÅ ER POLITIKER SOM INTE GÖR MER FÖR DE GAMLA. FÖR DE SOM LAGT GRUNDEN FÖR OSS ANDRA. ÄR DET SÅ HÄR VI BELÖNAR DE SOM INTE HAR ORK ELLER KRAFT ATT KLAGA LÄNGRE? ATT LÅTA DEM TYNA BORT I DAMMIGA HÖRN MED BRISTFÄLLIG VÅRD OCH HJÄLP PGA UTBRÄNDA VÅRDARE SOM KÄMPAR PÅ I MOTVIND? MER MEDMÄNSKLIGHET FÖR BÅDE VÅRDPERSONAL OCH BRUKARE ÄR VAD SOM BEHÖVS. MÅSTE JAG SJÄLV BLI POLITIKER FÖR ATT NÅN SKA KUNNA TA TAG I DETTA EN GÅNG FÖR ALLTID?

Ibland är det bra att vädra sina åsikter och i detta fall åsikter som bara växer ännu starkare, medan jag läser Som uttrarna. Jag är uppriktigt tacksam för varenda poet som skrivit dikter om vårdyrket och är de gamlas röst. Krondahls diktsamling är utan tvekan en juvel bland alla poetiska ädelstenar som har behandlat vårdyrket och åldrandets utmaningar.

Krondahl skriver en bit in i dikten som bär samma namn som titeln – Som uttrarna (på sidan 23. Finns fler dikter med samma namn i boken):

”och innan vi släcker ljuset
ser vi hur de tar varandras händer
som uttrarna
jag har hört att dom håller varandra i handen
när de sover
för att inte flyta bort från varandra”

En rörande bild manifesterad i diktformat, vilket det finns mycket mer av i Som uttrarna.

Boken innehåller även ett inspirerande efterord om varför villkoren ser ut som de gör inom hemtjänsten och varför de anställda inte får bättre förutsättningar för att göra ett bra jobb, skrivet av Åsa Plesner.

Jag rekommenderar Som uttrarna varmt så här i juletider när vi försöker ta hand om varandra mer än vanligt. Någonstans måste ju vi människor som enhet påbörja på vår resa tillbaka till medmänskligheten rike för att förtjäna att bli kallade människor igen.