Snart är det jul igen och tomtenissarna spejar och spanar runtomkring på gårdarna.

Eller inte. Det var en annan tid när Viktor Rydbergs dikt Tomten från slutet av 1800-talet ekade ut i vintertider fram tills människan blev såld på köplycka några decennier senare.

Idag är tomten någonting helt annat. En mystjock snubbe med fejkskägg som halsar brunt sockrat vatten och skrattar maniskt 24/7. Desto mer klappar, desto högre skrattar han. Vårt omdöme mosas av all stress och press och alla köp-dig-lycklig-inför-jul mantran som penetrerar våra skallar till bristningsgränsen. Så mycket julklappar överallt så att vi drunknar i dem.

Ett illamående växer fram i min själ. Jag tänker på Karl-Bertil Jonssons jul från en tid då fortfarande folk brydde sig om varandra mer än sina konsumtionskickar. Är det så konstigt att mänskligheten verkar må sämre än någonsin 2023 och behöver antidepressivt och mediciner för det ena och det andra för att härda ut den tomhet som sträcker ut sitt stjärnlösa rike inuti människohjärtat när kickarna har lagt sig?

Är så mycket julklappar som möjligt receptet på att visa omtanke för sina nära och kära? Knappast. Det är ju inte fel att ge bort gåvor, tvärtom. Men var har tiden tagit vägen som vi gav varandra mer av förr i tiden. Var är promenaderna vi brukade ta och stunderna där vi hade tid att verkligen lyssna på varandra utan att titta på mobilen sjuhundra gånger under tiden när en konversation fördes?

Och som om frosseriet av saker och ting skulle sluta efter jul? Nej, då kommer lockande mellandagsreor och efter januari som är köpmånadens svarta får kommer nya storhelger efter varandra med nya fantastiska erbjudanden som vi inte kan tacka nej till. Hur sjuk är egentligen inte denna cirkel som får mig att vilja flytta ut på landet mer än någonsin och bli självförsörjande, så gott som det går.

Är det som finns kvar av naturen det enda som fortfarande verkligen har tid för oss innan miljöförstöringen sänker vår blå diamant till planet en gång för alla?

Snart är det jul igen och jag ska titta på filmatiseringen av Rydbergs dikt Tomten om och om igen och låta mig färdas tillbaka till en tid där människorna betydde mer för varandra än vad saker och ting gör.

Med hopp om att mitt hjärta fortsätter slå mer för mina medmänniskor så länge jag lever, är för alla lockande prislappar som tornar upp runtomkring mig.

/Nicko