Sara Krondahl, 29 år och bosatt utanför Uppsala debuterar med sin diktsamling Som uttrarna där hon beskriver en vardag i hemtjänsten. Om mötet med de gamla, om känslan av att aldrig någonsin räcka till och om den urholkade organisationen, där besparingar har överskuggat allt som heter omtanke, medmänsklighet och respekt.

Hej Sara. Grattis till din debutdiktsamling Som uttrarna (Vendels Förlag). Du har skrivit en känslosam diktsamling om ett ämne som jag även skrivit om i min diktsamling Rollatorgnissel under den järnblå solen, nämligen vårdande av gamla människor och en poetiska reflektioner av deras verklighet. Hur kom du på idén att skriva boken och berätta gärna lite mer om valet av titeln till den?

– Hej och tack! Diktsamlingen är löst baserad på mina erfarenheter från när jag, nitton år gammal började mitt första arbete som var inom hemtjänsten. Att börja där var lite som att få en rak höger i ansiktet av vuxenlivet. Det rådde personalbrist och vi som arbetade tänjdes ut till det yttersta för att hinna så mycket som möjligt under våra pass. Redan efter några dagar på jobbet kunde jag hamna hos brukade med komplexa vårdbehov. Det var bara att försöka göra sitt bästa men jag led med de gamla.

Jag tänkte mycket på hur den som snutit ungar, arbetat, städat, lagat mat, tagit hand om sig själv, helt plötsligt blivit gammal och allt det där som kännetecknade en har bytts ut mot tafatta nittonåringar som inte har någon aning om vad de håller på med. Åldrandet innebär i sig ofta sämre hälsa fysiskt och psykiskt och dom mådde inte direkt bättre av den bristfälliga organisationen.

Jag möttes dagligen av deprimerade, ofrivilligt ensamma och ledsna gamla som ibland bara verkade vänta på att få dö. Dessa kunde man ibland ha en fem minuters insats hos. Det går ju att tänka sig hur det upplevdes. Ensamhet, tystnad. Sedan skär dörrklockans signal genom lägenheten och in dundrar någon från hemtjänsten med en dospåse med medicin och ser till att du tar den medan denne forcerat pratar om vädret och sneglar på klockan. Därefter dundrar hemtjänsten ut igen och tystnaden infinner sig åter. Kanske hann du säga några ord med din röst som blivit hes av tystnad. Detta ville jag gestalta i min bok.

Brukarna är centrala karaktärer i samlingen och ett par kallas för uttrarna. De håller alltid varandra i handen när de somnar. Jag har hört någonstans att uttrarna också håller hand när de sover i vattnet för att inte flyta bort från varandra. Det är en vacker och kärleksfull bild tycker jag. Att vara sammanlänkade ett helt liv och närma sig den dagen då någon kommer behöva släppa taget.

När och hur gick det till när du hittade poesin i ditt liv?

– Nu får jag väl helt enkelt krypa till korset och erkänna att jag läst oerhört lite poesi i mitt liv. Dessa dikter var den första poesin jag någonsin skrivit. Men jag har alltid skrivit mycket prosa och gick en skrivarlinje på Wiks folkhögskola parallellt med arbetet i hemtjänsten. Vi pratade där om prosadikten och jag fastnade för det uttryckssättet.

Det var något med det enkla, vardagliga och raka. Inga krav på poetiska formuleringar. En låg tröskel till att skriva poesi. Sedan pratade vi om arbetarförfattarna och om att använda skrivandet som ett verktyg för att gestalta samhället och det inspirerade mig till att våga börja skriva dikterna om hemtjänsten i prosadiktsformat.

Poeter som inspirerar ditt skrivande?

– Elsie Johansson har alltid varit en av mina favoriter som på ett så fantastiskt sätt skildrar liv och sin barndom i arbetarklassen. Hennes enkla och uttrycksfulla poesi har nog inspirerat mig mer än vad jag förstår. Jenny Wrangborg och hennes Kallskänken är ett mer modernt exempel på en skildring av arbetsliv under hårda villkor, som jag inspirerats mycket av.

Jag fastnade för fler dikter i Som uttrarna som t.ex. dikten Mantra där du skriver ”Det är bara ett jobb/håll avstånd/ gör det du ska/ byt om/ gå hem”. Så känns det ju ofta med tanke på hur mycket resurser som skärs ner inom vården. Brukarna (som heter klienter i Finland förövrigt) blir som bara siffror i ett trasigt system och hur orkar man som sönderstressad vårdare ge den kvalitativa vård som klienterna förtjänar, när man själv inte räcker till?

– Jag har nog inget bra svar på denna fråga, för jag tror inte att det är möjligt att ge god omsorg med sin hälsa som insats. Då kommer det ta stopp, och det gör det för många som arbetar inom vården med utmattningar och långa sjukskrivningar som följd. Alternativet är att stänga av. Bli luttrad, sluta bry sig.

Jag tror att det kan bli farligt när vårdpersonal behöver stänga av för att orka med. Det här är ingen liten fråga i vårt samhällesbygge idag. Att arbeta inom äldreomsorgen är Sveriges vanligaste yrke och nästan alla är kvinnor. Vi måste börja reflektera kring hur vi vill att äldreomsorgen ska se ut, börja respektera de gamla och personalen som tar hand om dem. Det börjar där. Att sluta se de gamla som belastning och personalen som förbrukningsvaror.

Vi talar väldigt mycket om effektivitet när det handlar om att utveckla vårdverksamhet, men vad är egentligen det? En ”effektivisering” under mina år i hemtjänsten var att om vi var utloggade för länge mellan brukarna fick vi en lapp i schemat dagen efter där vi fick redogöra för vad vi gjort den tiden då vi inte jobbade. Det kunde handla om tio minuter. Är det verkligen effektivitet? Vad gör det med personalen att stadigt känna sig iakttagen och så misstrodd att man måste skriva på en lapp att man behövde gå på toa?

Jag får en känsla att du verkligen trivs med det arbete du sysslat med inom vården, även om det inte är en så rosenröd verklighet som du skriver om där. Känns jobbet mer som ett kall än ett jobb för dig?

– Jag arbetar inte längre kvar inom hemtjänsten. Det fanns absolut många stunder då jag tyckte om mitt arbete där och gemensamt för dem var att det just då fanns tillräckligt med tid, resurser och energi att göra ett gott arbete. Det kunde handla om att kunna sitta ner en stund med brukarna, gå en promenad eller hjälpa till med en dusch utan att vara efter i schemat.

Dessa stunder finns också med i boken. De är också minnen jag vill gestalta och dela, hur fint och givande det kan vara att arbeta med människor. Det fanns riktiga eldsjälar som arbetat inom hemtjänsten hela yrkesliv och som var fantastiskt skickliga på det dom gjorde. Några av dem beskrivs i boken. En av dem blir utmattad. Dessa människor var ryggraden bland alla timanställda och dom har min största respekt för den livsgärningen.

Hur ser du på att skriva om verkliga händelser i en känslig miljö som vården?

– Dessa berättelser är hämtade från verkligheten på ett eller annat sätt och det har varit oerhört centralt att hela tiden resonera kring integritet och anonymisering. Jag har samlat in mina historier på många sätt och långt ifrån allt är sådant som jag själv upplevt, många gånger har jag fått berättelser till mig av andra som arbetat i hemtjänsten eller från vänner och bekanta.

Ingen dikt är helt och hållet sann men ingen är heller helt och hållet påhittad. Oavsett källa har jag ändrat om, blandat ihop och förändrat innehållet så att det aldrig ska gå att identifiera vem dikten handlar om. Detta ställningstagande kring vems berättelse jag har rätten att berätta har nog varit den största utmaningen med denna samling.

Avslutningsvis. Vad vill du skriva om härnäst om det blir fler diktsamlingar av dig? En del 2 av Som uttrarna eller nåt helt annat ämne?

– Jag tror att jag känner mig ganska klar med äldreomsorgen nu. Jag har sagt mitt. Men jag har förstått att det måste vara ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat för att jag ska kunna skriva om det.

Som orolig själ funderar jag mycket över framtiden. Vi lever i en orolig tid med eskalerande klimatförändringar, fullskaliga invasioner i Europa, blodiga konflikter runt om i vår värld där människor far oerhört illa. Dessa orosmoln tjocknade rejält när jag blev mamma och just det skulle jag vilja skriva om. Att sätta barn till världen och vara förälder i vår tid. Det skulle vara skönt att sätta ord på, och jag tror inte jag är ensam om att knappt kunna öppna tidningen utan en klump i magen.

Så är det nog tyvärr. Tack så mycket Sara för att du ville medverka i en intervju med mig och lycka till med Som uttrarna. Det är viktig diktsamling. Recenserar den här på nickopoet.com framöver!

(Foto: Tim Krondahl)